Impuls: Världens underbaraste
Mormor sa alltid att ryssarna var världens underbaraste folk.
Mormor sa alltid att ryssarna var världens underbaraste folk. Det var en uppfattning hon fått som estnisk arbetsinvandrare i Odessa. Också vid flykten som ung mor med två späda barn undan Röda armén 1920 råkade hon hjälpsamma ryssar. Jag minns däremot inte att hon någonsin nämnde ukrainarna. Det fanns förstås en hake i mormors ryssidealisering. ”Lenin och Stalin tog allt och dödade alla” var en vanlig klagovisa. Genom den tidiga barndomens dimma ser jag min näpna moster dansa kosackdans på bordet medan farligt rödbrusiga farbröder (Lenin och Stalin?) applåderar och sjunger ryska visor. Sedan emigrerade sällskapet till Kanada för de var rädda att ryssen skulle komma.
Med andra ord ärvde jag en motsägelsefull fascination inför allt ryskt. Kulturen var oskyldig, hette det, så jag fick tidigt i mig Pusjkin, Tjajkovski, Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov, Gorkij, Pasternak, Solzjenitsyn, Achmatova. Det var dock en kunskap som var svår att tillämpa på mina senare besök i den råa sovjetiska verkligheten. Varför förstod jag inte förrän jag hittade den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, vars mor för övrigt var ukrainska. I sin polyfona vittneslitteratur undersöker hon Homo Sovieticus inifrån, genom att lyssna till tusentals människor. Senast i ”Tiden second hand”, med underrubriken Den röda människans fall. Återkommande i alla hennes böcker är en kritik av hur kulturen använts till att skyla verkligheten. ”Ju mer jag lyssnar och antecknar, desto mera övertygas jag av att det finns mycket hos människan som konsten inte har en aning om.” Med sin kondenserade intervjumetod (”rösternas genre”) söker hon den ”riktiga verkligheten”.
Det var under arbetet med ”Bön för Tjernobyl” (1996) som Aleksijevitj insåg att den ryska litteraturens utmärkande drag är att vara ”en sparbössa för den lilla människans lidanden, en ständig kult av lidandet”. Hur föreställningen om det lidande ryska folket är kopplat till nationalistiskt högmod, visar ”Zinkpojkarna” (1989), som handlar om de svikna pojksoldater som gick ut i det ”icke-ärofulla” kriget i Afghanistan (1979–1989). Trots den brutala miljön vältrar sig många överlevande nostalgiskt i det stora fosterländska krigets förljugna retorik: ”Där borta levde vi som män.” ”De åren var några av mina bästa, det kan jag säga er. Här är vårt liv grått och smått: jobbet och hemmet, hemmet och jobbet. Där provade vi på allt, tog reda på allt, vi fick uppleva riktig manlig vänskap ...”. ”När jag dödar känner jag att jag lever!” Alltsammans oroande utsagor som man innerligt hoppas inte kommer att gå i repris i Ukraina.
”Nu berättar jag hur det var på riktigt”, säger de kvinnliga prickskyttar från andra världskriget som vittnar i Aleksijevitj första bok, ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (1985). Deras berättelser luktar blod, svett och svek. Inget ont om Pussy Riots, men en stark folkrörelse med kvinnor av detta slag i täten skulle på allvar kunna förändra Putinland.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.