Handeln och dess makt
Marknadsföringsavgifterna är inget nytt fenomen och de används ofta i prisförhandlingarna.
En artikel i Maaseudun Tulevaisuus häromdagen gav en tankeställare om hur hjälplösa mindre producenter och leverantörer i värsta fall kan vara då det gäller att förhandla om inköpsvillkoren med handeln.
Artikeln handlar om ett litet bageri i Nousiainen som tidigare sålde en stor del av sin produktion via de lokala butikerna i S-kedjan. Brödet var omtyckt vilket gjorde att försäljningen ökade. Men i februari förra året fick bageriet ett brev från det lokala handelslaget som berättade att en marknadsföringsavgift skulle införas. Bageriet skulle alltså vara tvunget att göra en extra betalning motsvarande 15 procent av försäljningen till butikskedjan, utan att få något konkret i gengäld. Pengarna skulle användas till marknadsföring och reklam, utan närmare specifikation.
I praktiken hade avtalet alltså inneburit en rejäl prissänkning för bageriet och motsvarande förhöjning av marginalerna för butikskedjan. Resultatet blev att bageriet sade upp avtalet med S-kedjan och i stället öppnade ett konditori för att sälja sitt bröd.
Exemplet är rätt hårresande och knappast representativt för vad handeln håller på med. Det beskriver ändå vilken makt butikerna kan ha, speciellt över små producenter. Marknadsföringsavgifterna är inget nytt fenomen och de används ofta i prisförhandlingarna. Men enligt Konkurrensverket borde företagarna då också konkret få veta vad de får för pengarna, vilket inte alltid tycks vara fallet. År 2012 publicerade Konkurrensverket en rapport där det framkommer att många leverantörer upplever att de inte har någon annan nytta av marknadsföringsavgifterna än en hyllplats i butiken.
Ett annat exempel på hur dålig förhandlingsposition en hel leverantörskedja kan ha finns inom grönsakssektorn. En av de två stora handelskedjorna införde nämligen i fjol ett krav på att alla grönsaker som säljs till kedjan skall förpackas i speciella svarta lådor. Det har lett till att grönsaksproducenterna nu måste ha två skilda lådor för att packa samma vara i, beroende på försäljningskanal.
Den svarta lådan är dyrare i inköp och eftersom det handlar om färskvaror har själva packningsarbetet har blivit krångligare. Någon priskompensation för de dyrare lådorna får grönsaksodlarna inte heller, men det skulle vara ekonomisk katastrof att lämna sig utanför en av de två dominerande handelskedjorna i landet.
Vid årsskiftet trädde nya regler ikraft som säger att affärskedjor som har en marknadsandel om minst 30 procent av dagligvaruhandeln i Finland anses ha en dominerande marknadsställning och hålls därför under lupp. Problemet är att lagen inte gäller dominans på lokala marknader, utan bara på centralaffärsnivå. Frågan är hur lagen i praktiken skall komma åt problemen. Det går inte att med strikta myndighetsbeslut komma åt oegentligheter i den myrstack av avtal som detaljhandeln har. Bäst för hela kedjan, inklusive konsumenterna, skulle det vara om parterna kunde slå sig ner och sinsemellan komma överens om nya riktlinjer för god handelssed.
Mikael Jern är agronom och jordbrukare.