Ingen polsk potatis i skolan
Problemen kring de regler som hittills gällt för den offentliga upphandlingen är många.
I mitten av januari godkände EU-parlamentet ett direktiv som ger nya regler för den offentliga upphandlingen. I framtiden skall även sociala kriterier och miljöaspekter kunna avgöra vilken leverantör som väljs av stat eller kommun. Lägsta pris skall inte alltid vara avgörande. Det är inga småsaker det är fråga om. På EU-nivå motsvarar den offentliga upphandlingen kring en femtedel av bruttonationalprodukten i unionen. Det räcker ändå flera år innan de nya reglerna börjar tillämpas, eftersom den inhemska lagstiftningen samtidigt måste förnyas.
Problemen kring de regler som hittills gällt för den offentliga upphandlingen är många. En debatt som ibland fått synlighet i medierna har handlat om hur mycket av råvarorna till skolmaten som skall importeras. Kommunerna har ibland motiverat användningen av importerade livsmedel med de bestämmelser som finns i lagen om offentlig upphandling.
I princip är det också med de nuvarande bestämmelserna möjligt att använda andra kriterier än priset som avgörande faktor. Redan nu är det till exempel möjligt att använda kvalitetsfaktorer som upphandlingskrav, till exempel att potatis efter skalning måste levereras samma dag till kunden. Det till skillnad från vakuumförpackad skalad potatis som kan komma varifrån som helst i Europa.
I praktiken är det alltså ändå priset som avgjort hittills. En orsak är den omfattande juridiska byråkratin kring själva upphandlingen. Tjänstemännen i kommunerna vågar helt enkelt inte låta andra mer svårdefinierade kriterier än priset väga tungt i upphandlingar av rädsla för att hela upphandlingsprocessen dras inför marknadsdomstolen. Vilket i många fall också har hänt.
Det handlar ju minsann inte bara om upphandling av mat och en konflikt mellan importerat och inhemskt. Inom den sociala sektorn har det varit problematiskt då priset fått förtur framför kvaliteten. Resultatet kan till exempel vara en färdtjänst för funktionshindrade som var billigare på pappret, men som i praktiken inte alls fungerar som det var tänkt.
Ett annat problem gäller storleken på upphandlingsprojekten. För kommunerna kan det förstås kännas frestande att till exempel slå ihop all råvaruanskaffning till de kommunala köken i ett stort paket. Men i praktiken kan det leda till att alla lokala leverantörer då lämnas utanför eftersom de inte klarar av ett så brett sortiment. Detta även om priset och kvaliteten på de produkter de kan leverera är konkurrenskraftiga.
En av de största missarna i de nuvarande reglerna är gränsen för när en upphandling måste konkurrensutsättas. EU ger nämligen möjlighet att använda en gräns på 100 000 euro, men de finländska beslutsfattarna drog ner tröskelvärdet till 30 0000 då den inhemska lagen stiftades 2007. Det betyder en massa extra byråkrati vid mindre upphandlingar både för de som köper in och de som erbjuder varorna eller tjänsterna. Vi får hoppas att lagstiftarna denna gång nöjer sig med den nivå EU tycker att är bra.
Mikael Jern är agronom och jordbrukare.