Varför skall biltrafiken beskattas?
Någon ordentlig riktlinje om hur beskattningen av vägtrafiken skall se ut i framtiden har inte gjorts.
Då Jorma Ollilas arbetsgrupp före jul lade fram sin rapport om gps-baserad kilometerskatt gick känslorna heta, främst om storebror-ser-dig aspekten. Men det handlar om mer än så. Problemen börjar egentligen på sidan 53 i regeringsprogrammet. Där står att möjligheten att börja använda vägavgifter som grundar sig på satellitbaserad positionering skall utredas. Den som lyckades få in den formuleringen slog därmed fast innehållet i rapporten och riktningen för den fortsatta politiska diskussionen.
Tågordningen är fel. Först borde en diskussion ha förts om principerna för beskattningen. Hittills har skatter på bilar och bränsle främst handlat om att samla in skattemedel till staten. Under de senaste åren har några trevande beslut gjorts som handlar om miljöstyrning, till exempel bestäms skatten på nya bilar av koldioxidutsläppen. Men någon ordentlig riktlinje om hur beskattningen av vägtrafiken skall se ut i framtiden har inte gjorts.
Ja, det är i princip rätt att de som kör mycket skall betala mycket. Men i vårt glesbefolkade land spelar kostnaderna för att köra bil en stor roll både för den personliga ekonomin och för regionernas livskraft. Kollektivtrafik som ersättare för privatbilism är inte realism på många andra ställen än i huvudstadsregionen, vilket inte alls beaktas i arbetsgruppens rapport. Fokus borde i stället ha satts på att tänka ut vilken typ av beskattning som skulle jämna ut konkurrenskraften mellan olika regioner samtidigt som miljöbelastningen minskas. Eftersom arbetsgruppens mandat var att utreda ett satellitbaserat system har alla andra möjligheter i praktiken ignorerats.
Om man vill beskatta körda kilometer tjänar en höjningen av bränsleaccisen precis samma syfte, men med en betydligt billigare administration. Bränsle- och utsläppssnåla bilar skulle automatiskt gynnas. I så fall borde yrkestrafiken och de som bor utanför tätorter ges en möjlighet att delvis få återbäring på accisen. I praktiken kunde systemet fungera så att bilisterna skulle hålla reda på sina bränslekvitton och i slutet av året ansöka om återbäring i samband med deklarationen. Det skulle inte vara tvång att ansöka om återbäringen, vilket gör att myndigheterna inte behöver sätta resurser på att övervaka skattesmitare.
Systemet med återbäring skulle förstås kräva mer resurser för skattemyndigheterna, men i förhållande till kostnaderna för den satellitövervakade modellen skulle kostnaden vara minimal. I rapporten uppskattas investeringarna till drygt 400 miljoner euro och de årliga kostnaderna till 130 miljoner euro. Det är säkert rejält i underkant.
Nederländerna också gjort utredningar om ett motsvarande system och där kommit fram till att kostnaderna skulle landa på runt fem miljarder euro. Tanken är att kilometerskatten skall diskuteras i regeringen nu i vår. Frågan är om modet då räcker till i regeringen för att ta några steg tillbaka och verkligen tänka igenom vad man vill åstadkomma med trafikbeskattningen.
Mikael Jern är agronom och jordbrukare.