Kritik är inte åsiktscensur
I mina ögon är det djupt problematiskt om journalister, forskare och politiker med goda möjligheter och resurser att delta i och påverka den offentliga debatten framställer sig som offer för åsiktsförtryck.
”Den vita flykten är sant, och vi måste kunna tala om saken” står det på Helsingin Sanomats webbsida (HS.fi 30.10) och jag kan inte tro mina ögon. Ingressen för ledarskribent Annamari Sipiläs kolumn påstår att ”En färsk forskning tegs ihjäl då den hade berättat om hur den mer förmögna befolkningen undviker invandrartäta förorter. Vi måste kunna samtala även om det anses vara beklagligt.”
Hur kan man hävda att nya forskningsresultat om social differentiering av bostadsområden ”tigits ihjäl” då tidningen själv redovisat dem på nyhetssidan (25.10) och kommenterat på ledarsidan (27.10)?
I mina ögon är det djupt problematiskt om journalister, forskare och politiker med goda möjligheter och resurser att delta i och påverka den offentliga debatten framställer sig som offer för åsiktsförtryck. ”Detta får man inte säga” och ”detta har man inte vågat diskutera” är klyschor som i synnerhet invandringsmotståndare använt länge, och inte enbart i Finland. Det finns säkert många som känner att de inte får sin röst hörd, inte minst många invandrare, men att ledarsidan i landets största dagstidning anammar detta talesätt är märkligt.
Även om ingressen senare ändrades, kvarstår det häpnadsväckande: i en kolumn med rubriken ”Skjut inte förorternas budbärare” (HS 30.10) åberopade en ledarskribent åsiktscensur. Sipilä valde att tolka kommentarer kritiska till tidningens bevakning som en vilja att tysta ned diskussionen om social segregering. Redan tidigare hade en ledare (27.10) pekat på ”hyschande” som ett stort problem i sammanhanget. Frågan är varför tidningen inte i stället jublade över all uppmärksamhet, debatt och kritisk diskussion.
I artikeln som först beskrev differentiering mellan bostadsområden i huvudstadsregionen löd rubriken ”Sociala problem driver folk i väg från förorterna” (25.10). I Katja Kuokkanens artikel intervjuades ett antal invånare som lämnat Gamlas, Malm och Håkansböle och som vittnade om synliga effekter av drog- och alkoholmissbruk som orsak till flyttningen. I artikeln konstaterades dock att ”maahanmuuttajavaltaisuus” (det finska ordet implicerar majoritet, inte täthet) är ”ett allmänt skäl” till flytt.
Bevakningen har väckt livlig diskussion, och diskrepansen i artikeln ironiserades av Kaarina Hazard: ”hur man än tänker på detta så är trånga och dyra bostäder och finska fyllon och blandmissbrukare invandrarnas fel” (Iltalehti 31.10). Exempelvis Kati Pietarinen i Fifi.Voima (1.11) och Jami Järvinen i sin blogg Kaasuputki (Kansan Uutiset 4.11) har ifrågasatt Helsingin Sanomats val av perspektiv: hur beskrivs verkligheten, med vilka ord, utifrån vems synvinkel och vilka som kommer till tals? Vad är denna dissekering om inte debatt?
Jag minns plötsligt ”debatten om debatten” som pågick i Sverige för ett år sedan och en träffande sammanfattning av Erik Helmerson: ”motargument är inte åsiktscensur” (Dagens Nyheter 30.10.2012). ”I själva verket får man säga nästan allt – men också räkna med mothugg”.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.