Halvsant är osant
Borde publiken ha fått veta att huvudpersonen i Yle-dokumentären ”Liikaa homotusta” (TV2 5.9) har nazisympatier?
Borde publiken ha fått veta att huvudpersonen i Yle-dokumentären ”Liikaa homotusta” (TV2 5.9) har nazisympatier? Producenten Hannele Valkeeniemi medgav i en offentlig Facebook-diskussion att hon nog kände till Jani Viinikainens kopplingar till högerextremistisk aktivism men valde att utelämna informationen. Irrelevant, anser hon, då syftet var att synliggöra en opinion om homosexualitet som enligt henne saknas i offentligheten.
Därmed porträtterades Viinikainen inte som en organiserad aktivist utan som en representativ familjefar som motsätter sig könsneutralt äktenskap och det han kallar för homosexualisering av samhället.
Men halv sanning är också en lögn, för att citera titeln på en nyutkommen bok av Hanne Kjöller, en ledarskribent vid Dagens Nyheter, som anser att ”många journalistiska berättelser är halvsanna och därmed osanna”. Boken angriper det Kjöller kallar för offerreportage: en medial genre där en ”vanlig” person lyfts fram i offentligheten med sin historia, där myndigheter, tjänstemän och politiker får rollen som skurkar, och journalister framstår som aktivister på de godas sida. Ni vet, den cancersjuka som nekas sjukpenning eller den asylsökande som hotas av utvisning.
Kjöller granskar en rad svenska exempel med den drastiska slutsatsen att den mediala dramaturgin ofta är viktigare än verkligheten då ”svart och vitt är de enda nyanserna”. Hon driver tesen att bristande analys och kontroll samt utelämnande av avgörande uppgifter resulterar i felaktiga verklighetsbilder.
Boken har väckt en livlig debatt i Sverige och flera anklagade journalister och redaktioner har bemött kritiken i långa svaromål – samt påpekat faktafel, slarv och fulciteringar i Kjöllers egen bok. Exempelvis Sveriges Radio har sajten Medieormen för ”journalistisk utveckling och mediedebatt” där genmälen mot Kjöllers kritik publicerats med länkar till alla berörda program och inslag. Att samtliga inblandade arbetar seriöst kan ingen gå miste om. Likväl inser man vikten av självkritisk medial debatt – och blir plågsamt medveten om dess frånvaro i Finland.
Apropå Valkeeniemis medgivande gällande Viinikainens bakgrund var vi många som delade grafiker Katju Aros statusuppdatering (23.9) där hon uttryckte sin frustration över journalismens tillstånd: ”i den falska objektivitetens namn får jag i dag läsa storyn som helt saknar kontext. Ett argument ställs mot ett annat som helt likvärdiga … som läsare lämnas jag med uppgiften att först kontextualisera storyn, värdera sanningshalten i fakta och sedan avgöra vilken infallsvinkel jag skall välja och vad som har mest nyhetsvärde. Jag gör alltså journalistens arbete.”
Här handlar det inte om huruvida medierna ”får” förmedla åsikter som Viinikainens utan om vikten av det grundläggande journalistiska uppdraget att analysera och ge ett sammanhang. Hur fakta, en åsikt eller ett fenomen kontextualiseras är avgörande: däri ligger journalismens professionalism, ansvar och makt.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.