Finnlandisierung är tillbaka?
Får ditt barns lärare vara homosexuell? Den frågan ställde YLE på sin hemsida (2.9) som rubrik för en enkät där ”medborgare” inbjöds att tycka till om hur de ser på ”öppen homosexualitet” i olika yrken: lärare, polis, militär, företagsledare, advokat, ishockeyspelare, präst, närvårdare och läkare.
Svarsalternativen var ”inte bra, inte dåligt”, ”positivt”, ”tycker inte lämpligt med öppen homosexualitet i detta yrke”, ”kan eller vill inte svara”. Detta kallades för en ”undersökning” och resultat redovisades i YLE TV2:s program Ögonvittnet (Silminnäkijä 5.9).
Vi är många som inte tror våra ögon. Varför uppmuntras man att ha åsikter om yrkesutövarnas sexuella läggningar eller deras möjligheter att leva öppet? Skall man rösta in och ut medmänniskor? Eller vill YLE importera rysk förbudslagsdiskussion?
Finland hade ju ett lagstiftat förbud mot ”uppmuntran till homosexualitet” ända fram till 1999. Vi är ett östeuropeiskt land i detta hänseende, och kanske är ”finlandiseringens” tid inte förbi.
Enkäten delades över 6000 gånger via Facebook och Twitter under två dagar, och man hör hur journalisterna förnöjt dunkar varandra i ryggen. Svenska YLE nappade på och efterlyste tittarnas reaktioner, och följande dag publicerades nyheten om att frågeformulären väcker kritik. I intervjun var producent Hannele Valkeeniemi nöjd: ”Att någon blir sårad får inte hindra en diskussion”.
Så fungerar media i dag: Först en provocerande, i detta fall direkt kränkande rubricering, sedan nyheter om ”ett ramaskri i sociala medier”, ibland uppföljningar i andra medier, tills slut analyser av reaktioner. Antalet klickar tolkas som resultat, delningar ses som tecken på samhällsrelevans. Kvalitet är en sekundär fråga då enkätsvar likställs med samhällsdebatt.
Vox pop i form av klickar – det är mediernas syn på interaktivitet och sitt demokratiska uppdrag. ”Vilka känslor väcker försäljningen av Nokia”, frågade Helsingin Sanomat (2.9). 600 läsare klickade på en fyrfältstabell, och redaktionen gjorde en analys. Några dagar tidigare kunde man enligt samma grafik ta ställning till frågan ”Är strukturella reformer tillräckliga eller otillräckliga? Är de goda eller dåliga?” (30.8). Inte oväntat tyckte merparten av 500 läsare att de var otillräckliga.
Åsikter och känslor, huller om buller. Upprördhet är bra, ramaskri ännu bättre. Det är ju känslor som har utsetts till svaret på mediebolagens överlevnadsfråga. För detta ändamål är minoriteter ett ständigt tacksamt tema: media ställer upp som folklig domstol, en oupphörlig A2-kväll. Som Valkeeniemi säger: ”diskussionen om inställningen till homosexuella är aktuell”. För vem, kan man fråga.
Ingenstans på Ögonvittnets sidor påminns läsaren om lagen om likabehandling där diskriminering på grund av sexuell läggning och alla andra orsaker som gäller en individs person förbjuds. Att vara lärare och homosexuell är ingen åsiktsfråga utan en lagstadgad rättighet.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.