Frihandelsavtalet med EU blir ett stålbad för Ukraina
Första dagen på det nya året trädde Ukrainas frihandelsavtal med EU i kraft. Reformerna som Ukraina nu måste genomföra är helt nödvändiga, men blir till en början mycket smärtsamma. De kan leda till politisk oro – med tanke på Porosjenkos storslagna löften om ett snart EU-medlemskap.
När associationsavtalet mellan EU och Ukraina höll på att skjutas i sank i slutet av 2013 ställde sig tiotusentals ukrainare på Majdan. Det var iskallt och snöglopp. Majdan bestod av ett hav av tält, människor värmde sig vid enkla kaminer eller burzjujkor. När elitsoldaterna skickades in för att skingra folk slutade det varje gång på samma sätt: demonstranterna återvände, mer obevekliga än någonsin. Barrikaderna som hade rivits ner byggdes upp på nytt, högre för varje gång.
Dessa beslutsamma taxichaufförer, studenter, lärare och småföretagare var inte insatta i några detaljer i associationsavtalet med EU. Det enda som räknades var att bevisa att Ukraina är en del av Europa.
Nu har man alltså nått dit man ville. Frihandelsavtalet är en del av ett större associationsavtal. Om allt går enligt planerna ska det gradvis leda till visumfrihet och närma Ukraina EU på alla tänkbara plan. Slutmålet – om alla villkor uppfylls – är EU-medlemskap, något som mer eller mindre står kring hörnet om man får tro Ukrainas president Petro Porosjenko.
I Bryssel talar man däremot tystare om saken. Efter den grekiska krisen och en miljon flyktingar som måste tas omhand saknar EU helt enkelt realistiska möjligheter att inom en nära framtid ta in ett nytt, stort och fattigt medlemsland. Dessutom ska Nederländerna hålla en folkomröstning om associationsavtalet i april. Omröstningen är visserligen bara rådgivande, men blir det ett nej betyder det förseningar och trassel.
Inom Ukraina är förväntningarna på EU samtidigt stora. Porosjenko har själv varit med om att skapa dem, på ett sätt som tyvärr snarare har fokuserat på att stärka hans egen position än att tala om sakernas verkliga tillstånd. Han valdes till president uttryckligen på löftet att föra Ukraina in i EU och har flera gånger låtit förstå att Ukraina i praktiken redan har blivit lovat medlemskap.
Men det kommer också goda nyheter från Kiev. Regeringen har lyckats avskriva en stor del av sina skulder tack vare sin erkänt kompetenta finansminister Natalie Jaresko. Man har avskaffat gassubventionerna och reformerat polisväsendet. Det stora problemet förblir dessvärre exakt detsamma som före Majdan: korruptionen på hög nivå har inte minskat. Den ukrainska ekonomin och politiken kontrolleras av en liten grupp oligarker som styr beslutsfattandet genom slutna strukturer ända upp till toppen. Envisa rykten gör gällande att själva premiärminister Arsenij Jatsenjuk är inblandad, något som Odessas georgiska guvernör Michail Saakasjvili öppet anklagar honom för. Jatsenjuk svarar med att anklaga Saakasjvili för att syssla med ett maktspel vars mål är att bli Ukrainas president. Konflikterna inom den ukrainska eliten har visserligen den goda sidan att de sker inför öppen ridå – men faktum är att dylika sprickor är farliga för ett land som befinner sig i krig.
Att Jatsenjuk tar emot pengar av oligarker finns det inga konkreta bevis för. Det problematiska i sammanhanget är att inte en enda av Ukrainas fulaste fiskar har dömts och att domarkåren fortfarande är i stort sett densamma som under Janukovytj.
Porosjenko själv är en del av det gamla etablissemanget. Efter att han valdes till president lovade han sälja sitt affärsimperium Roshen. Över ett och ett halvt år har gått och Roshen har inte bytt ägare. Porosjenko själv verkar inte förstå hur illa det ser ut. Tyvärr säger det en del om djupet i hans europeiska övertygelser – han vill göra sitt land till EU-medlem utan att själv ändra på de postsovjetiska mönster som gjorde honom till landets rikaste man.
Frihandelsavtalet ska genomföras stegvis och gäller inte alla varor på en gång. Ryssland har svarat med att säga upp sitt frihandelsavtal med Ukraina och förbjuda import av ukrainska matvaror. Optimisterna ser detta som en möjlighet för Ukraina att göra sig av med sitt ekonomiska beroende av Ryssland och i stället orientera sig mot den europeiska marknaden. Det blir en smärtsam process, eftersom Ryssland står för en sjättedel av det ukrainska handelsutbytet och många arbetstillfällen nu kommer att försvinna. Det tar tid innan de ersätts av nya.
En sak är i vilket fall säker – de här reformerna är nödvändiga och måste göras helt oberoende av EU. Men de kommer också att öppna ögonen på många ukrainare för att Porosjenkos löften om ett snart EU-medlemskap är överdrivna. Det kommer i sin tur att leda till nya krav på den ukrainska ledningen. Om jag känner ukrainarna rätt har vi en intressant politisk vår framför oss.