Åsa Mickwitz: Sommarstugetrauma
I ett land där sommarstugan är heligare än kyrkan och där det är en skymf mot den finska sommaren att självmant sitta inne i en lägenhet i stan, är det något mystiskt med en person som mår illa vid tanken på att sitta i skärgården och känna gräset kittla mellan tårna, skriver Åsa Mickwitz.
Papperslakan är det värsta jag vet. Sådana finns inte längre att få, men var vanliga på 1970-talet, speciellt när man inte ville släpa med sig riktiga lakan till sommarstugan. Jag hittade en påse med oanvända papperslakan i min mormors stuga i Malax för några år sedan. Slit-och-släng-lakan stod det på förpackningen.
Det värsta med papperslakan är att de inte andas, vilket gör att man svettas och därför lättare lockar till sig myggor och andra kryp. Mina nätter på sommarstugan i barndomen utgjordes således av ett inferno av myggor och svett i gröna papperslakan. Detta elände eskalerade under sommaren i takt med att jag brände mig i solen, blev biten av bromsar och vände och vred på mig i sängen så att lakanen trasades sönder. Min mamma slängde lakanen och så fick jag nya likadana.
För några år sedan dejtade jag en finskspråkig man vars föräldrar hade en sommarstuga vid en sjö i mellersta Finland. Jag blev övertalad att åka dit på besök över en dag. Landskapet var vackert och stugan välskött, men jag satt på trappan och ville hem. När jag av min presumtiva svärmor uppmanades att stanna en längre tid sa jag ärligt:
"Tack, det är snällt, men jag tycker inte om att vara på sommarstugor."
Jag insåg strax att mitt svar var en förolämpning av värsta slag. Hon svarade: "Jaha, du är sån". Och plötsligt kandiderade jag inte längre som svärdotter.
Och det är klart, i ett land där sommarstugan är heligare än kyrkan och där det är en skymf mot den finska sommaren att självmant sitta inne i en lägenhet i stan, är det klart att jag framstod som konstig. Speciellt om man tänker på att det i Finland finns just nu finns över en halv miljon sommarstugor, och att över 800 000 finländare äger en sådan. Om man tänker sig att alla dessa ägare har familjemedlemmar som använder stugorna så har nästan hela Finlands befolkning tillgång till en stuga. Ur det perspektivet är det något mystiskt med en person som mår illa vid tanken på att sitta i skärgården och känna gräset kittla mellan tårna.
Men jag brukar skylla all min aversion på de gröna papperslakanen, och på att jag är uppvuxen på landet och har sprungit omkring på åkrarna hela min barndom. Jag har fått alldeles tillräckligt av landsbygd. I skrivande stund – i mitten av juli – sitter jag i min lägenhet i stan, medan regnet skvalar. Om det slutar regna cyklar jag till havet. Här i Munksnäs finns det massor av hav – mer hav än vid många sommarstugor.