Markus Haakana: Kalendersynk i förskolan
Igen en eftermiddag, hämtning från förskolan. Igen vill förskolebarnet inte komma hem. Det vill säga, inte ensam med mig. Kompisen ska med. Eller så vill hon gå till kompisen.
Jag ringer en förälder, gör upp om eftermiddagens arrangemang, vi kan mönstret vid det här laget. Runt omkring springer rastlösa barn, det luktar smuts och svettiga barnkläder och ena vanten är igen försvunnen.
Jag är trött, borde kanske jobba lite därhemma också, vet att barnens rum kommer att se ut som ett slagfält efteråt – ja, resten av lägenheten ser ändå ut som ett slagfält, inte något man skulle bjuda vuxna hem till så där utan vidare.
Men vi har mat hemma, och det räcker. Ungarna tjoar hela vägen hem, och om inget allvarligt inträffar kan jag räkna med en ganska skön eftermiddag.
Någon gång, en bit inpå vuxenlivet har vi kanske glömt bort hur mycket man ville vara med sina vänner som barn. Det är inte som med vuxna, de flesta av mina vänner träffar jag med ett par månaders mellanrum och det känns helt okej. Nej, med vänner vill man vara så mycket som det bara är möjligt. Det är så intensivt så det gör ont, ibland bokstavligen.
Det är det här jag på något sätt kan minnas från min egen barndom också: Hur vi ständigt lekte hos varandra, dag ut och dag in, samma vänner som vi haft sedan vi var sex år.
Och våra föräldrar tror jag hade hyfsat bra koll på var vi var och inte minst med vem. De kände oss, kort och gott, även om vi själva knappast förstod det så bra.
Men det var i Kyrkslätt på 80-talet. I Munksnäs år 2015, är den största utmaningen ofta att lyckas boka plats i barnens hobbykalendrar och få allting synkat: kompis a har sin gymnastik och simskola, kompis b balett och fotboll, kompis c simhopp, ridning och scouter. Kompisar hemma? Det kan man ha en dag i veckan, om det råkar passa alla.
Förstå mig rätt. Jag tycker uppriktigt att hobbyer är värdefulla, och vänner man får genom hobbyer är precis lika viktiga som klasskompisarna. Hobbyer kan vara räddningen, ett andningshål för den som har det tufft i skolan.
Men samtidigt tror jag vi fyller barnens kalendrar med hobbyer för att tillfredsställa vårt eget kontrollbehov. Vi vill utnyttja (barnens) tid effektivt, bjuda på nya utmaningar och avancemang – helst varje dag. Icke-organiserat hängande med kompisar likställer vi med passivering, vilket bör undvikas till varje pris.
Jag tror lite mer icke-organiserat hängande kan vara precis det som behövs. Hittills har jag inte märkt av någon större passivitet. Och hellre än ändlöst skjutsande vill jag lära känna de vänner som mina barn umgås med dagligen. Så bäst att bunkra upp med mat, då.