Det blir vinter i välfärdssamhället
Vi lever inte längre i ett slutet Efterkrigsfinland utan i en öppen dynamisk global värld med kraftiga svängningar. Ju längre in i framtiden de nödvändiga anpassningsåtgärderna går, desto större kommer klasskillnaderna att bli i samhället, skriver styrelseproffset Henrik Immonen.
Under den senaste tiden har vi fått läsa om många människors nöd och försämrade situation. Beslutsfattarna gör för litet heter det, och om de gör något är det fel. Men vad kan de egentligen göra i en öppen global värld där politikernas roll har blivit att anpassa?
För oss på gräsrotsnivå gäller det vår lön, våra skatter och våra stöd.
Förenklat. Löntagarna kan grovt delas i tre kategorier; de som får sina löner från skatteintäkterna, de som får sina löner betalda av det som konsumeras i Finland, och de som får sina löner från exportintäkterna.
Till den första kategorin hör de som är anställda i den offentliga sektorn. Den totala lönesumman är beroende av hur skatteintäkterna utvecklas. Ökar inte skatteintäkterna, finns det inte rum för att öka löneutgifterna. Skulle dessa öka trots att skatteintäkterna inte ökar, sker det bekostnad av inkomstöverföringarna, det vill säga på bekostnad av dem som har det svårast.
Redan det att de stora åldersklasserna kommer att kräva sin äldreomsorg sätter tryck på de offentliga utgifterna. En reducerad inkomstöverföring förefaller att vara oundviklig, löntagaren är starkare än den som inte kan ta hand om sig själv.
Den andra kategorin av löntagare är beroende av hemmamarknaden, finländarnas köpkraft. Hur mycket det spenderas på mat, bostad och annat. Då köpkraften inte stiger är utrymmet för volymökning i lönesummor, antal anställda, begränsad. Den största inverkan har en förändring av förhållandet mellan finska och utländska produkter, använder vi våra extra pengar till en finsktillverkad soffa eller en utlandsresa.
Den tredje kategorins medel till lönebetalning kommer från exportintäkterna, hur mycket mervärde vi kan inkludera i produkterna och tjänsterna vi exporterar. I princip finns det här obegränsade möjligheter för tillväxt och därmed förbättrad lönebetalningsförmåga (antalet sysselsatta). Men det krävs att finska svetsare skall kunna konkurrera med polska svetsare, att våra maskiner kan konkurrera med de tyska och svenska maskinerna, att våra krukmakare kan konkurrera med de thailändska, att våra dataspel är lika attraktiva som de kaliforniska och så vidare.
Det finns många positiva exempel som ger hopp, också långt från universitet och högskolor. Österbotten har många fina företag. Till och med produkter som kostar tio gånger mer än motsvarande kinesiska, men går ändå att sälja till Kina. Till det behövs förmågan att skapa en produkt som ger mervärde åt kunden och att sedan ha förmågan att sälja den på den internationella marknaden.
Exportindustrin är utsatt för två övergripande trender, en allt större del av konsumtionen finns för att tillfredsställa sekundära behov som kan förändras snabbt och av att produkternas livslängd blir allt kortare. En föråldrad produkt kan inte ens säljas till ett billigare pris (lägre lönesumma).
Det här gör att en devalvering inte skulle ha lika stor korrigerande verkan i nationalekonomin som tidigare när vår export i huvudsak bestod av priskänsliga basvaror.
Inom exporten måste man vara förberedd att förhållandena förändras snabbt, ramvillkoren är tuffa. Den ena dagens fantastiska framgång kan snabbt förändras till misslyckande. Nokias skattebetalningar, direkta och indirekta, sjönk med miljarder på några år när bolaget inte kunde följa med den internationella utvecklingen. Statens lånetagning i dag är i storleksordning av de skatteinkomster Nokia genererade under sina goda år.
Nya arbetstillfällen kräver större summor för lönebetalning. På kort sikt finns inga större löneuttagsmöjligheter att göra det med skattepengar eller från den inhemska konsumtionen.
Skall vi få betydande ökade medel för löneutbetalning (sysselsättning) kan det bara ske inom exporten.
Det är ingen lätt ekvation för beslutsfattarna som också måste beakta det politiska trycket från fältet med många enskilda människors försämrade läge.
Tyvärr går det inte att blunda för de hårda realiteterna. En vinter kan inte undvikas med en politisk proklamation.
Införs till Finland ännu 100 000 flyktingar efter det att tyskarna valt ”gräddan” blir inte ekvationen lättare för våra beslutsfattare. Dessa måste vara antingen masochister eller personer som tänker på folkets bästa trots att ingen kommer att tacka dem.
Att köpa popularitet med fagra löften är slut. Pengarna räcker inte längre till allt, därför blir politikernas viktigaste uppgift att sätta prioriteter nu och dra strecket där pengarna tar slut.
Svåra val väntar. Exempel på frågor som kommer upp med invandrare som inte ”får rum”, kan hemhjälp bli en lösning? Kan lågt skolade invandrare sättas in i arbetsintensiva branscher på ”internationella villkor”? Synbarligen skulle det strida mot grundlagen, då återstår alternativen hög arbetslöshet bland invandrare eller en uppluckring av det nuvarande regelverket. Valet blir mellan pest och kolera för politikerna.
Men. I sista hand lyder den fundamentala frågan: hur skall utvecklare av nya produkter, goda exportförsäljare och risktagare hanteras när folket får det sämre?
Och vill vi ha fler av dessa?
Tufft, men en frågeställning som måste tas upp och debatteras – och snabbt.
Kan vi acceptera att risktagaren belönas eller vill vi hellre att hen flyttar till andra länder? Svaret på frågor av denna typ är också en indikering om landets ställning i globala sammanhang.
Det blir kärvare tider, vill vi det eller inte. Vi lever inte längre i ett slutet Efterkrigsfinland utan i en öppen dynamisk global värld med kraftiga svängningar. Ju längre in i framtiden de nödvändiga anpassningsåtgärderna går, desto större kommer klasskillnaderna att bli i samhället.
Till slut, många företag har lyckats omstrukturera sig under årens lopp och på det sättet lyckats behålla sin konkurrenskraft och personal. Jag tror det är helt möjligt också på det statliga planet.
Henrik Immonen
är styrelseproffs och har som vd omstrukturerat många krisbolag till framstående bolag.