Flyktingkrisen avgör EU:s öde – samarbete eller katastrof
Den europeiska unionens brist på ansvarig ledning betyder handlingsförlamning inför efterkrigstidens värsta flyktingkris. Förbundskansler Angela Merkels beslut att temporärt stänga gränserna mot Österrike i strid med Schengenavtalet var en varning till länder som vägrat ta emot flyktingar. Krisen gäller alla 28 medlemsländer, eller ingen, är budskapet.
Över 60 000 flyktingar på två veckor, största delen till Münchenregionen, blev för mycket också för det välorganiserade Tyskland. När Angela Merkel ett par veckor tidigare lovade att de tyska gränserna står öppna för åtminstone 800 000 nya flyktingar från Syrien och Irak gjorde hon två misstag, säger den franske exministern Bruno Le Maire. Hon fattade beslutet helt ensam utan att konsultera andra, och hon lät förstå att EU har möjligheter att ta emot miljontals flyktingar.
Högermannen och eventuellt framtida presidentkandidaten Le Maire kritiserar skarpt Francois Hollande som inte, under de fyra år den syriska krisen har pågått, har lyckats komma med ett enda avgörande initiativ. Nu fann han sig bara helt snällt i Merkels beslut, utan minsta varningar.
Samtidigt har man låtit det ske att en rad östeuropeiska länder, Visegrad-gruppen med Polen, Tjeckien och Slovakien, för att inte tala om Ungern, helt lugnt säger nej tack till flyktingar, eller meddelar att de tar emot bara kristna trosfränder.
I Västeuropa har ni redan en stor muslimsk befolkning, vi är kristna länder, har inga moskéer och ämnar behålla vår identitet, heter det i de östra EU-länderna. I Ungern blir det nu tre års fängelse för dem som olagligt överskrider landets gränser.
Vi upplever helt lugnt tragedier varje dag, noggrant förmedlade av tv, flyktingar som drunknar i tusental, flyktingar som kvävs till döds i containrar. Så pågick det i månader tills det treåriga barnet Aylan Kurdi visades, drunknad och ilandfluten på en turkisk strand.
Medan Merkel plötsligt öppnade dörrarna på vid gavel för dem som redan tagit sig in i Europa, meddelade Francois Hollande att de franska bombningarna utvidgas. Paris har deltagit i de amerikanska bombningarna bara i Irak för att inte medverka till stöd för Bashar al-Assad. Nu inkluderas Syrien för att nå IS-terrorister som hotar också Frankrike.
Inom det franska oppositionspartiet till höger, som nu heter Republikanerna, finns det röster som kräver fransk insats med marktrupper direkt i Syrien, vilket Hollande bestämt motsätter sig. Till dem hör Bruno Le Maire, som en gång i tiden aktivt motarbetade George W. Bush och den amerikanska manövern i Irak. Situationen i dag är helt annan, säger han. Saddam Hussein hotade inte Europa, men IS och kriget i Syrien gör det i högsta grad. Vår framtid står på spel, om man får tro honom.
EU-ländernas långvariga vägran att handla tyder på en allvarlig politisk kris, påpekar en lång rad av de främsta europeiska tidningarna. Skribenterna kräver att EU trycker på länder som Iran, Ryssland, Saudiarabien, Turkiet och USA för att åstadkomma en FN-konferens där alla inblandade i den syriska krisen deltar. Det är dags att visa att EU kan vara något annat än ett frihandelsområde, en union för solidaritet, jämlikhet och frihet.
Angela Merkels Tyskland blev med ett tag paradiset som nästan alla flyktingar längtar till.
För någon månad sedan var just Merkel den skrämmande, men rika, järnladyn som krävde sparsamhet av sina fattiga grannar. Nu blev hon i folkmun Mutti Angela. En majoritet av tyskarna understöder Merkels beslut att öppna gränserna för flyktingarna. En liten minoritet nynazister har angripit flyktingförläggningar, mest i den östra rikshalvan.
Tyskland är ett välmående land med god ekonomi, liten arbetslöshet (3 procent i München) och ett demografiskt underskott. Behovet av arbetskraft är stort, i motsats till Frankrike med över 10 procent arbetslösa. Tillsammans med Tyskland och Sverige var det Frankrike som krävde att EU inför obligatoriska flyktingkvoter för alla. Flyktingmyndigheter från Paris åkte till München för att värva en del flyktingar vidare till Frankrike.
Redan den första veckan hade 36 000 personer kommit till Tyskland. Av dem lyckades Frankrike ta hand om bara ett tusental som gick med på att skickas vidare. Sverige är ändå det land som i relation till folkmängden har gjort mest. Utöver de nu aktuella migranterna måste man räkna med den årliga kvoten asylflyktingar, i Frankrike 60 000.
De nyanlända i Frankrike fördelas på frivillig basis i de olika kommunerna. Glädjande gästfrihet, också i privathem, förekommer, liksom totalvägran. En del kommuner har hittat på att lova ta emot bara kristna, en gallring som regeringen säger bestämt nej till.
Högeroppositionen i Frankrike är splittrad. Medan framtida kandidater till presidentposten som tidigare premiärministrarna Alain Juppé och Francois Fillon välkomnar den nya kvoten asylflyktingar från Syrien och Irak, uttrycker sig expresidenten och presidentkandidaten Nicolas Sarkozy dunkelt.
Sarkozy vill göra skillnad mellan välfärdsflyktingar och krigets offer, som kan få asyl. Bland dem vill han ytterligare skilja åt förföljda, och andra som får asyl temporärt. Ett spel med principerna för att locka väljare från Front National, som säger nej till alla. Hjälpen ska ske i flyktingarnas hemländer, är ytterhögerns tes. Fronten skrämmer upp sina väljare med att tala om en invasion, men i själva verket är syrierna i Europa bara en dryg procent av alla fyra miljoner syriska flyktingar.
De flesta syrier har flytt inom landet eller till grannländerna, två miljoner till Turkiet, till Libanon (1,1 miljoner) där de utgör en fjärdedel av befolkningen, till Jordanien (mellan 600 000 och 1,4 miljoner). I Tyskland har beredskapen hittills varit ganska god och oron liten.
Nu gäller det bara en miljon människor, vid Tysklands återförening tog vi hand om tolv miljoner, påpekar en person på bangården i München. I Frankrike berättar man om de tidigare stora invandringarna som hör till landets historia, polacker, italienare, spanjorer, vietnameser, algeriska fransmän. Ett faktum är att var fjärde fransman har utländskt ursprung.