Vänsterveteran utmanar i Labour
Det pågår en maktkamp inför brittiska Labours kommande ordförandeval. I täten ligger Jeremy Corbyn som tilltalar även de labourmedlemmar som flytt till UKIP, men han beskylls för att vara mindre seriös än sina medtävlare och för vänsterorienterad för majoriteten av de konservativa britterna.
Jeremy Corbyn, mannen som mot alla odds ligger i täten i brittiska Labours ordförandeval, ska strax tala inför en fullsatt Crucible Theatre i den nordengelska stålstaden Sheffield. Publikens 900 ögonpar riktas mot den slipslöse 66-åringen som är på plats för att berätta hur arbetarpartiet ska lyckas vinna tillbaka förtroendet bland folket. Hittills har Corbyn lyckats vinna betydligt mera gehör för sitt budskap än sina rivaler Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall. Förväntningarna bland publiken är höga.
Valet förrättas i en värld där utrymmet för politik som bygger på värderingar som solidaritet och social trygghet stadigt verkar krympa. I dag är det finansinstitutionerna i City of London, inte de forna industristäderna i norra England, som håller i taktpinnen för den ekonomiska utvecklingen. För Labourpartiet, liksom för socialdemokratin i hela Europa, har oförmågan att forma en politik som svarar på tidens problem lett till ett eroderande väljarunderstöd.
Trots de stora människomassorna Corbyn lyckas samla till sina möten har kritiken mot honom hittills varit hård inom det egna partiet. Diverse dignitärer har stigit fram ur skuggorna och varnat för att Corbyn kommer att visa sig vara ovalbar enligt folket.
En orsak till att Corbyn trots etablissemangets motstånd är på väg mot seger är det nya valsystemet i partiet. Det tillåter nämligen var och en som betalat en avgift på tre pund att rösta. Medlemsantalet har stigit explosionsartat och är nu uppe i över 600 000. Till saken hör att Corbyn endast med nöd och näppe lyckades skrapa ihop underskrifterna som krävs av riksdagsgruppens medlemmar för att en kandidat ska få ställa upp. Flera som skrev under gjorde det uttryckligen med avsikt att liva upp en ordförandekamp som annars hotade bli en slätstruken historia mellan de tre mer högerorienterade kandidaterna.
Nu vill flera av just dem som stödde införandet av det nya valsystemet att valet ska avlysas. Det känns, som en corbynanhängare säger, som om man mitt i en fotbollsmatch skulle vilja ändra på reglerna för att ens eget lag förlorar. Av de kritiska rösterna som hörts är forne premiärministern Tony Blairs den mest konfrontativa.
Blair menar att Corbyn står för en politik som kan jämföras med Alice i underlandet: den är bara en fantasi. Blair har också sagt att den som stöder Corbyn skulle behöva en hjärttransplantation. De allt mer desperata uttalandena tycks ändå bara ha effekten att engagera flera personer i etablissemangsutmanarens kampanj.
Enligt en av Yougov gjord opinionsundersökning bland röstberättigade i valet uppgav 53 procent Corbyn som sin första preferens. De övriga kandidaterna kom långt efter. Speciellt bland ungdomar, som säger sig vara trötta på Labours oförmåga att trovärdigt ta itu med problem som höga terminsavgifter, lågavlönade jobb och hutlösa hyror i London, är Corbyns antiåtstramningsretorik tilltalande.
Det har också visat sig att Corbyn är populär bland potentiella UKIP-väljare som Labour har förlorat under de senaste åren. Det anmärkningsvärda är att medan UKIP:s retorik är invandrarfientlig är Corbyns linje i invandringsfrågor i det liberalaste laget. Detta svänger upp och ned på antagandet, som socialdemokrater också i övriga Europa gjort, att man genom att skärpa retoriken kring invandring skulle vinna tillbaka arbetarväljare från högerpopulisterna.
Frågan är dock om Corbyn, med ett splittrat parti och en skeptiskt inställd press, har någon som helst chans att vinna folkets förtroende och parlamentsvalet 2020. Och det är den frågan som fortfarande många funderar över innan de väljer att ge honom sin röst. Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall är medlemmar av skuggregeringen och försöker in i det sista övertyga att de är mer seriösa än Corbyn. Burnham och Cooper har dessutom ministererfarenhet från tidigare regeringar. Många anser också att Corbyn är för vänsterorienterad för majoriteten av de konservativa britterna.
Den rådande strategin i Labour har hittills varit att det regerande konservativa partiet måste motarbetas genom att acceptera att åtstramningsåtgärder är nödvändiga samtidigt som man lovar att inte strama åt lika mycket som det. Den strategin tycks dock inte fungera då många väljare övergivit Labour på grund av partiets konservativa linje i ekonomiska frågor. Speciellt i Skottland, som traditionellt varit Labours starka fäste, körde nationalistiska SNP över arbetarpartiet med en mer vänsterorienterad ekonomisk politik som käpphäst.
Kritiken att Corbyn är extremvänster berättar kanske också mera om Labours och den europeiska socialdemokratins högerorientering överlag än om en vattentät ideologisk analys. Progressiv beskattning, avskaffandet av terminsavgifter i universiteten och nationalisering av järnvägarna är relativt moderata åsikter som flera med socialliberal eller socialdemokratisk samhällssyn ser som självklara.
Flera år av konservativ opinionsbildning har ändå satt sitt spår och att samla partiet kring en alternativ politik kommer garanterat att bli svårt. Likaså är förhållningssättet till den stundande folkomröstningen om EU-medlemskap en svår nöt att knäcka för Corbyn, vars inställning till det gemensamma europeiska projektet närmast är ambivalent.
Men realisternas varningsrop känns avlägsna inne på Crucible Theatre. Corbyn levererar ett tal som vinner stående ovationer. Talet är varken slipat eller fyllt av klatschiga formuleringar. Men hans lågmälda budskap om social rättvisa och möjligheter åt alla vinner gehör hos publiken. Orden spinner en mjuk berättelse om ett samhälle där ingen ska lämnas ensam och där alla från unga till äldre ska kunna leva ett tryggt liv.
Måhända har kritikerna rätt i att värderingarna i samhället redan blivit så hårda att den enda vägen till valseger är att fortsätta bejaka konkurrens och ojämlikhet människor emellan. Men en liten stund, på Crucible Theatre i Sheffield, kände åtminstone 900 personer att någon i Westminsters korridorer genuint bryr sig om alla de svårigheter en otrygg värld har i beredskap för människorna som lever i den.
Johan Ekman
studerar europeisk politik vid King’s College i London.