Peter Stadius: Det nordiska ger rum för många olika tolkningar
Kanske borde vi i Norden satsa mera på historisk kunskap och analys. Den kollektiva uppfattningen om vad det nordiska står för är plötsligt inte lika klar som tidigare, skriver forskningsdirektör Peter Stadius.
Vem har rätt att definiera begreppen Norden och nordisk? Frågan har aktualiserats i kölvattnet av händelserna i Jyväskylä för en vecka sedan då nynazister marscherade med banderoller för norden. På plakat stod det "Pohjoisen puolesta”, vilket ordagrant betyder ”för Norden”, fast vi är vanare med den finska ordformen ”Pohjola”. Föga överraskande har nackhåren rest sig på en och annan nordist, som uppfattar innebörden i det nordiska som något diametralt motsatt. Norden som region och upplevd gemenskap, både i och utanför Norden, har olika innebörder för olika grupper. Det kan vara nyttigt att kort rekapitulera olika kopplingar och associationer adjektivet nordisk ger och har gett upphov till.
Dagens nordiska samarbete såväl på stats- som medborgarnivå bottnar främst i 1910- och 1920-talens återupplivande av 1800-talets panskandinavism och hur denna utvecklades under 1900-talet. Tanken om ett enat skandinaviskt kungadöme hade grusats 1864 då danska armén krossades av preussiska trupper i södra Jylland utan att ha fått hjälp från unionen Sverige-Norge.
Eftersom platsbegreppet Skandinavien hade denna historiska barlast, och då dessutom Finland förklarade sig självständigt och kunde ingå, blev Norden det gångbara begreppet för den nya politiska samarbetsidén, som vid det här laget byggde på en uttalad respekt för var nations suveränitet. Det socialdemokratiska välfärdsbygget blev tidigt en viktig del och identitetsmarkör för detta Norden, som under kalla kriget vann en stark legitimitet bland såväl politiker som medborgaraktiva i Norden. Nordenbegreppet i det här fallet kopplar an till en universalistisk framstegstanke, och har starkt bidragit till bilden av Norden som en progressiv, öppen och demokratisk region.
Samtidigt har Nordenbegreppet i kraft av sin koppling till ett väderstreck en betydligt längre historia. Ännu under tidigmodern tid var Norden främst hemvisten för barbari ur ett europeiskt perspektiv, men de franska upplysningsfilosoferna ändrade under 1700-talet markant denna mentala geografi. I sin antipapism svartmålade Voltaire, Montesquieu och andra den katolska södern som vidskepelsens mörka hemvist, och för att ytterligare förstärka sina argument uppgraderade man det nordliga väderstrecket till förnuftets, klarsynthetens och handlingskraftens väderstreck.
Ryssland var en del av detta ”le Nord” ännu långt in på 1800-talet. Under 1800-talets senare hälft förädlades upplysningens klimatläror till teorier om en nordlig global hegemoni som gav anglosaxare, germaner och potentiellt skandinaver en privilegierad status bland jordens folk. Begreppet ras blev obligatorium i epokens toppforskning på båda sidorna om Atlanten, och utgjorde en vital del av den nationalistiska retoriken.
Den akademiska rasantropologin etablerade, med hjälp av frenologiska skallmätningsmetoder, en indelning av Europas raser i tre huvudkategorier: den mediterrana, den alpina och den ariska rasen. Raskategorierna kunde ha andra benämningar, och i det sistnämnda fallet talade man också om den teutonska, den kaukasiska eller den nordiska rasen. Ur detta vetenskapsparadigm utvecklades en nordicismteori, som kort gick ut på att alla ädla företag i västerlandets historia var den arisk-nordiska rasens verk. I USA förfäktades teorin framgångsrikt av professorer vid östkustens förnämsta universitet. Den inflytelserika amatörantropologen Madison Grant kallade koncist rasen för ”Nordic” i boken The Passing of the Great Race från år 1916. En nordlig hegemoniregion vars elit bestod av det vitaste folkelementet sågs styra världen.
USA stiftade 1924 en sträng immigrationslag vars syfte var att begränsa invandring från södra och östra Europa samt Asien. Tre år tidigare hade den svenska riksdagen enhälligt beslutat att grunda Statens institut för rasbiologi med Uppsala som placeringsort. I den tyska Weimarrepubliken grundades ett liknande institut 1927. Det var först på 1930-talet som det svenska socialdemokratiska partiet började kräva rättning i leden angående antisemitiska uttalanden. Nordicismdoktrinen influerade rashygiendebatten i samtliga nordiska länder och frågan om nationens rasliga sammansättning stod i fokus.
Denna flyktiga genomgång visar hur komplicerat och mångbottnat förhållandet mellan demokratins och frihetstankens universalism å ena sidan och nationellt-regionalt betingad partikularism å andra sidan kan vara. Upplysningens Frankrike, frihetens USA och varför inte det tidiga svenska folkhemmet innehåller element som tarvar kunskap om historia av många orsaker. Det sekulära och upplysta nordiska modernitetsprojektet innehåller paradoxer, som är bättre att lyfta fram än förtiga om vi vill förstå inte bara vårt förflutna utan också vår samtid.
Kanske borde vi i Norden satsa mera på historisk kunskap och analys och lite mindre på branding? Medvetandet om vårt historiska arv behövs vid sidan om positiva framtidsvisioner. I synnerhet då innebörden och den kollektiva uppfattningen om vad det nordiska står för plötsligt inte är lika klar som tidigare. Det som i Norden gärna har förpassats till glömskans djup bubblar nu upp på ytan.
Frågan är vilken sensibilitet för begrepp som renhet, vithet och tron på den egna rationaliteten vi behöver i dag? Svaren är långt ifrån entydiga och strikta regelverk för det politiskt korrekta kanske inte alltid är den bästa lösningen. Definieringen av det nordiska kan dessutom inte enbart göras av oss nordbor utan det är och har alltid varit en samverkan med yttervärldens världsbild och språkbruk.
Det nordliga och det nordiska ger utrymme för många olika känsloyttringar och självtolkningar, och just nu verkar behovet att kämpa för sin egen definition vara starkare än på länge. Inom akademisk forskning har brännande frågor om Nordenbegreppets innebörd behandlats rätt länge, och ett behov av popularisering verkar uppenbar. Det är välkomnande och viktigt att medborgare, organisationer och politiker nu tar strid för det Norden som de upplever som sitt.
Peter Stadius
är professor och forskningsdirektör vid Centrum för Nordenstudier vid Helsingfors universitet.