Låt oss som ett första steg förena våra luftrum
Att tro att vi i framtiden själva kan upprätthålla två oberoende, kvalificerade flygsystem med tillräcklig förmåga är en utopi. Att vi förenar vår försvars- och utrikespolitik blir således en naturlig följd av detta. Som en starkare aktör i nord får vi tillsammans också ett bättre förhandlingsläge mot omvärlden, skriver Stefan Docksjö.
När Finlands flygvapen nu närmar sig 100 år, och den åldrande flottan av amerikanska F18 Hornet skall bytas ut, är det många flygplanstillverkare som har våta drömmar. Inte minst Saab, som misslyckades sist det begav sig, ser nu sin chans till revansch med nästa generation av Gripen. Frågan är om Saab skall sälja ett nytt stridsflygplan eller om Sverige i stället borde köpa sig utökad försvarsförmåga och regional stabilitet genom att etablera ett gemensamt svenskt-finskt luftrum?
Försvarsmakten står alltid och har alltid stått inför förändringar. Inför en orolig omvärld rustar vi sent, och efter en konflikt dras vi med en för stor och kostnadskrävande kostym. Problemet är att innehållet, själva kroppen, saknar förmåga till snabb omställning. Både utifrån hotbilden men också konjunktursvängningar.
Beslut om olika vapensystem påverkar organisationen 25–30 år fram i tiden, ibland 40 eller mer. Infrastruktur kostar pengar och tar tid att etablera. Det är betydligt enklare att lägga ned ett krigsförband än att med dagens miljökrav bygga en ny skjutbana. I en krissituation räckte det tidigare med några få år från beslut tills vi hade ett krigsduglig förband. Nu pratar vi om ett par årtionden.
Den svenska försvarsmakten klarar i dag knappt av att upprätthålla vår neutralitetsvakt, så vi borde verkligen ifrågasätta hur våra skattemedel förvaltas. För 35 miljarder (100 miljoner kronor per dag) borde man förvänta sig lite mer än ett JAS-plan i luften, eller en korvett utan egentlig stridsförmåga vid en kränkning under ytan ...
Det som skulle bli litet och vasst, blev snarare litet och dyrt. Därmed är det också rimligt att ställa frågan om vårt lilla, vassa försvar egentligen är det mest lämpade?
Är det möjligt att skapa en starkare och flexiblare organisation som enklare kan anpassas efter hotbilden (och ekonomin), mer än att bara vara liten och vass?
Det finländska flygvapnet grundlades under inbördeskrigets slutskede, i mars 1918. Det var den svenske greven Eric von Rosen som skänkte ett flygplan. Under den första tiden var både piloter och mekaniker svenska. Den röda sidan stöddes av Moskva. Den vita av Tyskland och Sverige, men det skulle inte vara den sista gången.
Efter att Stalin och Hitler delat upp Europa i två intressesfärer, anföll Sovjet helt sonika Finland den 30 november 1939. Sverige lämnade genast ett omfattande stöd utifrån de knappa resurser man hade: tusentals frivilliga, jakt- och bombflyg, vapen, ammunition och pengar.
I retur fick man 72 000 krigsbarn som flydde undan kriget. Hjälpen som erbjöds från de allierade uteblev, då det visade sig vara en förtäckt operation, att med våld om nödvändigt, ockupera Nordnorge och norra Sverige i syfte att ta kontroll över de viktigare hamnarna och gruvindustrin. Därför avvisades hjälpen. En mindre politiskt korrekt historia att prata om efter kriget ...
Att Tyskland sedan bistod Finland i kampen mot Sovjet, och Sovjet plötsligt bytte sida och blev en allierad efter det tyska dubbelspelet, gjorde att Sovjet som var med om att starta kriget ändå blev en vinnare i slutet. Och Finland stod ensamt kvar.
Även Norge fick omfattande hjälp av Sverige, även om det var mer komplicerat med tanke på ockupationen. Vad dagens generation beskriver som feghet, är ofta ren okunskap. Varför skulle Sverige exempelvis vara motvillig till den starkt kritiserade tyska transittrafiken österut, då Finlands (och Sveriges) fiende var Sovjet? Därtill fanns en skepsis även mot de allierade med tanke på att invasionsplanerna var kända. Vän eller fiende var således ett diffust begrepp.
Norska historiker framhäver i dag gärna kungen och folkets goda relationer till England före kriget. Ja, man beskriver sig nästan som en allierad redan före den 9 april. Att de allierade och Tyskland tävlade om att besätta landet, där endast en tillfällighet avgjorde att Tyskland kom först, har man helt utelämnat ur historiebeskrivningen. Det passade helt enkelt inte in.
Gång efter annan slås jag av hur polariserad försvarsdebatten är. Antingen är man för eller emot. Ja eller nej! Oavsett om det gäller Nato, ubåtar eller allmän värnplikt. Men är det något vi borde ha lärt oss av historien så är det att världen inte är svart eller vit. Det gäller såväl hotbilden som det politiska läget. Således finns det lika många problemställningar som behov för olika lösningar.
Många menar att det var vår neutralitet som höll oss utanför andra världskriget. Borde inte då Finland, Danmark och Norges öde också sett annorlunda ut? Även de var som bekant neutrala. Vi hade med andra ord tur. Efter kriget har Natomedlemmarna Norge och Danmark varit lika lite i krig som vi, så neutralitetsbegreppet är knappast ett relevant argument mot en utredning av olika försvarssamarbeten.
När det gäller ett eventuellt Natomedlemskap – har någon förhandlat med Nato? Hur vet vi då vilka alternativ som finns eller vad vi förväntas ta ställning till? Eller finns det en annan, mer naturlig väg att gå?
Går det att finna en lösning som ger oss en starkare och flexiblare organisation? Därtill mer kostnadseffektiv? En tredje väg som undviker ytterligare polarisering av den infekterade Natodebatten och samtidigt räddar ansiktet på våra politiker?
Vid den första egenliga moderniseringen av det finska flygvapnet var det Saab Draken som blev en långvarig trotjänare. Därtill har svenska fallskärmsjägare ofta hälsat på i de finska skogarna. Historiskt har Finlands sak alltid varit vår. Även i modern tid. Frågan är hur våra politiker tänker när de sänder soldater till Afghanistan, men inte kan förplikta sig att göra det till våra nordiska grannar vid en väpnad konflikt i dag?
Kan vi planera för vapensystem som skall tjänstgöra till 2060, borde vi rimligtvis ha politiska visioner som sträcker sig bortom nästa val. Inför att Finland nu skall genomföra ett generationsskifte inom flygvapnet har vi en unik möjlighet. Låt oss som ett första steg förena våra luftrum, och skapa ett gemensamt flygvapen.
Stefan Docksjö
är svensk samhällsdebattör och tidigare officer, bosatt i Norge.