Konkurrenskraften kräver mer kunskap om produktivitet
Produktivitet är motorn för vår välfärd. Måste vi arbeta hårdare eller klokare för produktivitetens skull? Produktivitet bör vara till nytta både för kunden, företaget, personalen och samhället. För att lösa den ekvationen bör vi alla ha mera kunskap om produktivitet.
I rapporten ”En strategi för framtiden” av Anders Borg och Juhana Vartiainen framhålls två viktiga frågor för Finland, löneutvecklingen och produktiviteten. Landets konkurrenskraft har urholkats och bör återställas för att vi skall kunna få igång en ekonomisk tillväxt.
Efter det föregående ekonomiraset 1993 startades ett nationellt produktivitetsprogram. Det ledde till en aktivering av olika forsknings- och utvecklingsprojekt där universitet och arbetsplatser samarbetade. Då situationen nu igen är ytterst prekär för vår konkurrenskraft, vore det väl befogat att utreda hur ett nytt nationellt produktivitetsprogram kunde genomföras.
Vad handlar produktivitet om? Produktiviteten beskriver hur väl vi utnyttjar våra resurser (arbete, material, energi och kapital) då vi producerar produkter och tjänster. Produktiviteten är ett effektivitetsmått vars dimension är till exempel stycken/timme. Om två företag framställer samma produkt kan det företaget som har en högre produktivitet sälja sin produkt billigare och därmed erövra marknaden, eller ta ut en högre vinst.
Produktivitetstillväxten är också en förutsättning för löneförhöjningar. Produktiviteten har en stor betydelse även inom den offentliga sektorn. Om vi antar att två sjukhus har lika stora budgeter kan den enhet som har en större produktivitet betjäna ett större antal patienter och följaktligen hålla vårdköerna kortare.
Hur åstadkommer man en högre produktivitet? Som märkesmän i produktivitetens historia finner vi bland annat skotten Adam Smith (Nationernas välstånd 1776). Han påvisade att specialisering och storskifte förbättrade lantbrukets produktivitet. Fredrick Taylor utvecklade systemet Scientific Management (vetenskaplig arbetsledning). Henry Ford planerade ett produktionssystem som baserade sig på det löpande bandet. Den industriella revolutionen förde in teknologin som en avgörande produktivitetsfaktor.
Mekanisering skedde med hjälp av ångkraft och elektricitet, senare tillkom automatisering som gjorde maskinerna klokare. I dag har vi data- och kommunikationsteknologin som möjliggör en automatisering av informationsflödet. Biltillverkaren Toyota har utvecklat produktionsfilosofin Lean Production (resurssnål tillverkning) som har spritt sig till många områden.
Då tillverkningsprocesserna blir mera komplicerade krävs en bättre utbildad arbetskraft. Kravet på bättre produkter och tjänster kräver kunskap som man kan erhålla genom forskning och utbildning. För att få de större produktionsorganisationerna att fungera väl behövs en kompetent ledning. Då vi utnyttjar ny kunskap till att skapa nya säljbara produkter och processer kallas det innovation. Dagens personal är välutbildad och vill delta i planering av sitt eget arbete. Att integrera personalen i produktivitetsarbetet är en förutsättning för att lyckas.
En högre produktivitet uppstår då vi målmedvetet leder organisationen mot att utnyttja ny teknologi med en bättre utbildad, väl motiverad och engagerad personal för att producera produkter och tjänster som motsvarar kundernas förväntning. Det sista kallar vi även kvalitet. Produktivitet och kvalitet skall gå hand i hand, var för sig leder de inte till framgång.
Många tror att en hög produktivitet tas ut genom att man tvingar
arbetaren att arbeta med en högre takt. Det här är inte möjligt, då vi beaktar att både industrin, lantbruket och skogsbruket har lyft sin produktivitet över tiofalt under de senaste 50 åren. Produktivitetsförbättring åstadkoms med teknologi, utbildning och innovationer. Detta kan och skall ske utan risk för de anställdas trivsel och hälsa. Det kräver åtgärder såväl på national- som på företagsekonomins områden.
Vi ser ibland misslyckade försök att öka produktiviteten. Inom den offentliga sektorn kan det hända att organisationens budget minskas. Då måste organisationen minska sin personal, men ändå förutsätts samma tjänsteproduktion som tidigare. Om organisationen inte förmår göra några förbättringar i processen, leder detta till att en mindre personal måste utföra samma arbete som förut. Detta förorsakar överbelastning och andra problem. Okunskap är direkt farlig.
På nationalekonomins nivå kan man höja produktiviteten genom att förskjuta den ekonomiska aktiviteten till branscher som har en högre produktivitetsnivå. Eftersom elektronikbranschen har en flera gånger högre produktivitet än övriga branscher kan vi höja landets produktivitet genom att förskjuta en större del av arbetet till den. Det sker utan att någon behöver arbeta hårdare. Här har vi å andra sidan förklaringen till att Finlands produktivitet har sjunkit drastiskt sedan 2008. Den högproduktiva elektronikbranschens andel har minskat som en följd av Nokias nedgång.
En intressant produktivitetshöjande mekanism är den så kallade kreativa förstörelsen (creative destruction) myntad av ekonomen Joseph Schumpeter. Den innebär att ny teknologi och innovationer undanröjer gamla produkter och processer. Då försvinner de mindre lönsamma (och mindre produktiva) företagen från marknaden och ersätts av nya företag som är mera lönsamma och produktiva. Så får vi en produktivitetsförhöjning inom hela ekonomin utan att någon behöver arbeta hårdare. I det ideala fallet flyttar den friställda arbetskraften till de nya företagen.
En ökande produktivitet är det enda sättet för oss att trygga en konkurrenskraftig ekonomi som ger den välfärd vi alla eftersträvar. Vinnaren av Nobels ekonomipris 2008, Paul Krugman har sagt ”Produktivitet är inte allting, men i det långa loppet är den nästan allting!”
Produktivitetsarbetet kräver mångsidig kunskap, följaktligen bör det finnas en tillräcklig forskning och utbildning på området, vilket tyvärr inte är fallet i Finland. Kunskapen om hur man i organisationen kan arbeta för en bättre produktivitet med samtidigt ansvar för både personal och miljö kan utvecklas och spridas av ett nationellt produktivitetsprogram. Här är en angelägen uppgift för vår nya regering.
Peter Rehnström
är diplomingenjör och teknologie doktor h.c., tidigare ordförande för det europeiska produktivitetsförbundet EANPC och medlem av World Academy of Productivity Science.