Upplevelser av orättvisa skapar radikalisering

Diskussionen styrs av en oro för nya terroristattacker, men endast gällande Charlie Hebdo-attacken har det framkommit kopplingar till internationell terrorism. Det största problemet med den offentliga debatten är antagandet att det inom varje muslim finns en av religionen motiverad potential till våld. Terrorismforskare är dock överens om att det inte finns ett kausalt samband mellan muslimers religiositet och extremistiskt tänkande – religionsutövande muslimer är inte benägna till terrordåd, eller till att acceptera våld som ett redskap för ett politiskt eller religiöst ändamål.
En omfattande studie av PEW Institutet 2008 visar att religiösa muslimer är mer benägna att fördöma våld än sekulära. Liknande slutsatser nådde den brittiska underrättelsetjänstens MI5:s studie (2008) av flera hundra radikala grupper och personer som hörde till dessa gruppers inflytelsesfär. Enligt studien är de muslimer som förhåller sig positivt till våld inte speciellt religiösa.

Vägen till radikalisering följer i Storbritannien huvudsakligen fyra spår. Nästan en tiondedel av de radikaliserade hade upplevt en närstående persons död, för en del hade migration utan familjemedlemmar skapat en känsla av avskildhet, de återstående hade kriminell och drogrelaterad bakgrund. Speciellt fängelseerfarenhet var en faktor som ökat mottaglighet för extremistorganisationer. Endast ett fåtal av de radikaliserade personerna hade fått en intensivt religiös uppfostran – MI5:s studie konstaterar att ett religiöst hem och en stark i barndomen formad muslimsk identitet i själva verket skyddar individen för extremism.
Då diskussionen kopplas till islam, har man i Europa till stor del förbisett det faktum att radikaliseringen av unga män inte bara gäller muslimer, utan också grupper och individer som arbetar mot islam. Västerländska muslimer har som följd av Paris- och Köpenhamnattackerna varit föremål för brutalt våld. Dagarna efter de franska attackerna genomförde fransmän, huvudsakligen unga, mer än 50 våldsdåd mot muslimer – dråp, 21 skjut- och granatattacker mot islamiska center och 33 fall av allvarliga hot. I Sverige har mordbränder anlagts på moskéer i Eslöv, Eskilstuna och Uppsala.

Tre unga muslimer dödades den 10 februari vid parkeringen i universitetets campus i amerikanska Chapel Hill, och i Kanada dödades dagen innan en 28-årig muslimsk man av ett skott skjutet genom dörren till hans hem. Medierna har inte behandlat fallen som hatbrott mot muslimer. Tusentals muslimer i väst har uttryckt djup frustration i sociala medier: varför behandlas inte dessa fall som terrordåd mot muslimer?
Upplevelserna av hot och rädsla måste tas på allvar, oavsett vilket samfund eller vilken grupp individen tillhör, vare sig det gäller judar, muslimer eller etniska minoriteter. Det är dock viktigt att vara medveten om att spänningar mellan befolkningsgrupperna kan öka om samhället uppfattas som orättvist i inställningen till olika gruppers skyddsbehov.

Många muslimer i Europa känner sig hotade från två håll – de lever i rädsla både för jihadister och för islamofobiska radikaler. Man bör komma ihåg att en överlägsen majoritet av IS’, al-Qaidas och dylika terrororganisationers huvudsakliga offer är muslimer som av radikala kretsar uppfattas som ”kätterska”. Europeiska muslimers motstridiga känslor ökas av det faktum att de är medvetna om att de framkallar rädsla hos människor när de går ombord ett plan, stiger på tunnelbanan eller rör sig i folksamlingar.
Som följd av attackerna har den muslimska befolkningen fått bära ett kollektivt ansvar för händelserna – den muslimska befolkningen förväntas fördöma våldet och distansera sig från radikalism. Muslimer som samfund eller privatpersoner är dock lika lite ansvariga för terroristernas verksamhet som alla icke-muslimska europeiska eller nordamerikanska är för det våld som riktats mot muslimer efter attackerna.

En konstant upplevelse av orättvisa och utanförskap skapar endast nya rekryteringsmöjligheter för radikala organisationer. Terrorismforskare har betonat att jihadistiska organisationer erbjuder gemenskap, identitet och en livsuppgift genom att vädja till känslan av att vara offer. IS kan framstå som ett attraktivt alternativ då unga upplever att de på grund av sin religion inte kan få arbete och acceptans i Europa, och att tillhörighet till en grupp innebär en möjlighet att förändra världen. Således fokuserar organisationen på ungdomar som lever i en värdekonflikt. Det är onödigt att försöka locka människor med en stark religiös övertygelse till krigsfronterna. Enligt US Carnegie Institute är upp till en fjärdedel av de europeiska krigarna som sökt sig till Syrien illitterata i religiös bemärkelse – en stor del har aldrig besökt en moské, och kan inte recitera en enda vers ur Koranens utantill.

En atmosfär som fokuserar på hot och som anklagar muslimer, samt som förbiser den förföljelse och diskriminering muslimer möter, kan endast öka stödet till radikala organisationer. På detta sätt spelar europeiska medier i händerna på radikala jihadistiska organisationer.
I strävan att bekämpa radikalisering är ett viktigt steg att skapa ett inkluderande samhälle. Vi måste också föra en analytisk och faktabaserad diskussion som avslöjar stereotyper och förenklande tankemodeller.

Karin Creutz
är forskare vid Centret för forskning om etniska relationer och nationalism vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.
Marko Juntunen
är lektor vid Tammerfors universitet.