Paus i det grekiska dramat?
Vi vann 18–1, konstateras i Bryssel samtidigt som Alexis Tsipras deklarerar grekernas seger på teve. – Det här slaget vann vi, triumferade premiärministern, men tillstod att ”kriget fortsätter”. Grekerna måste ge efter för EU, men EU måste också göra en avsevärd eftergift åt grekerna.
Det är inte första gången som Europas stormakter försökt “rädda” Grekland – med metoder, som främst gått ut på att se om sina egna bastioner.
I synnerhet när det började gå på tok.
Grekland fick andrum och förhandlingsutrymme och lämnade sent på måndagen in sina förslag på bekämpningsåtgärder mot korruption och förslag om skatteindrivning.
Union Monétaire LatineDet råder också oenighet kring “vem som blinkade först” i det så kallade chicken-racet mellan Grekland och EU på kollisionskurs, mellan den mindre uppstickaren och den större och starkare kontrahenten.
Vad sägs om den här tolkningen: EU:s stora, kraftiga cityjeep makade litet på sig så att grekernas lilla Smart (!) hölls på vägen och en frontalkrock kunde undvikas.
Den grekiska krisen har lärt oss en hel del. Bland annat att (euro)myntet har två sidor. Och att “sanningen” (om den finns) har ännu flera.
Den upptrappade krisen har också visat på eurons inneboende svagheter. De brittiska och amerikanska ekonomerna, som från början sågade euron, för att den stod mot all ekonomisk teori eller ännu värre, helt och hållet saknade en teoretisk underbyggnad, har fått spaltutrymme och stöd också i våra medier.
För en vecka sedan (HBL 15.5) dissekerade Torbjörn Kevin en hel del brister i euron under rubriken “Tillväxt som retorik”. Kevin tar upp ett uttalande av den tyska ekonomen och ECB-veteranen Otmar Issing, som i HS (1.2) sade att han aldrig kunde föreställa sig att euron skulle splittra relationer länderna emellan i stället för att föra dem närmare varandra.
Kevin förundrar sig med rätta över att “Issing & Co” tydligen trodde att euron som gemensam valuta inte skulle påverkas av nationella (finans)politiska intressen. Ännu konstigare framstår Issings kommentar mot en historisk bakgrund.
Det är inte första gången som Europas stormakter försökt “rädda” Grekland – med metoder, som främst gått ut på att se om sina egna bastioner.
I synnerhet när det började gå på tok.
Mot slutet av 1800-talet togs Grekland – mot bättre vetande, mumlade dåtida ekonomer – med i den Latinska myntunionen (Union Monétaire Latine) som hade grundats på franskt initiativ 1865. Ytterligare medlemmar var Belgien, Schweiz och Italien. Förespråkarna såg valutaunionen som ett första steg mot en “europeisk union” under ledning av en “europeisk kommission” som skulle väljas av ett “europeiskt parlament”. I själva verket skulle unionen indirekt tjäna Frankrikes politiska intressen.
Den grekiska ekonomin hade, efter självständigheten 1830, redan flera gånger balanserat på randen till konkurs. Landet var illa åtgånget efter krigen mot ottomanerna, politiskt splittrat och ekonomiskt utarmat. År 1893 måste premiärminister Harilaos Trikoupis förklara sig inför parlamentet. – Beklagar, vi är bankrutt, sade Trikoupis.
Aten tvingades förhandla med sina borgenärer, en kommitté tillsattes, som krävde reformer och ekonomisk åtstramning. Också då upplevdes förfarandet ”förtryckande” och ledde till ”folkets protester”. Låter det bekant?
Myntunionen var en bräcklig konstruktion. Den led av uppenbara konstruktionsfel samtidigt som Italien och Grekland bröt mot vad som kunde ha kallats en “stabilitetspakt”. De bägge “problemländerna” lät sina egna sedelpressar obekymrat gå, vilket ledde till inflation i den övriga unionen, där nu även Rumänien, Österrike-Ungern, Bulgarien, Serbien och Montenegro ingick.
1908 uteslöts Grekland ur unionen och blev på så sätt av med sina skulder.
Unionen hade för länge sedan förlorat sin betydelse när den formellt upplöstes 1927. Samma problem, som dagens EMU brottas med, ledde till dess undergång. Medlemsländerna ville dra alla fördelar av den gemensamma valutan men ge så litet avkall på sin nationella suveränitet som möjligt.
Kan man lära sig något av historien? Redan innan Maastricht-avtalet ratificerades, varnade ekonomen Theresia Theurl för att “alla monetära unioner, som inte samtidigt för en gemensam finanspolitik, förblir temporära.” ”De har alltid upplösts eller upplöst sig själva” skriver Theurl i en studie från 1992.
Också den tyska historikern Dominik Geppert ser historiska paralleller i dagens eurokris.
I sin bok, Ein Europa, das es nicht gibt. Die fatale Sprengkraft des Euro hävdar Geppert att euron har framkallat precis de faror som skulle undvikas när Europa återförenades. Isolering och en tysk hegemoni – till sin egen och Europas olycka.
Det är naivt att tro att en gemensam valuta skulle eliminera ländernas motstridiga maktpolitiska strävanden, skriver Deppert. De grundläggande olikheterna i lagstiftning och sociala system splittrar länderna i unionen – delar in dem i medlemmar och icke-medlemmar i EMU, där en del blir borgenärer och resten gäldenärer.
Men varför överlevde den latinska myntunionen ända till 1927 trots att den inte fungerade?
Redan i slutet av 1800-talet stod det klart att i och med en upplösning skulle de italienska och grekiska sedlarna snabbt förlora i värde. De facto finansierade Frankrike och Belgien de italienska och de grekiska statsskulderna. Det blev dyrt, en upplösning av unionen skulle ha blivit ännu dyrare, trodde man.
Den amerikanske ekonomen James Laurence Laughlin skrev redan 1898 “att unionen fick fortleva för att det i praktiken var omöjligt att den skulle upphöra att existera”. Han jämförde med “en man som fallit av ett expresståg, men lyckas hålla sig kvar hängande i en arm”. Släpper han taget, är skadorna ofrånkomliga.
Union Monétaire Latine gick slutligen under i den ekonomiska kollapsen efter första världskriget och avlutades i all tysthet i januari 1927.
Mannen hade äntligen gett upp.
Irma Swahn
är journalist i Tyskland.