Ny antibiotika måste tas fram!
Allt fler bakterier blir motståndskraftiga mot antibiotika och ingen ny antibiotikaklass har tillkommit det senaste kvartsseklet. Det lyfte Nordiska ministerrådets rapportör Bö Könberg fram i en rapport till de nordiska hälsovårdsministrarna.
För en dryg vecka sedan fick den brittiska regeringen den andra O’Neill-rapporten. I den förra i december försökte man beräkna antalet döda om drygt en generation om bakteriernas motståndskraft mot antibiotikan fortsätter som nu och inga nya antibiotika utvecklas. Beräkningen handlar om över 10 miljoner döda – per år! Som jämförelse kan nämnas att den fruktansvärda ebolaepidemin i Västafrika i fjol ledde till cirka 9 000 döda.
I den nya rapporten föreslås inrättandet av en global fond för att få fram ny antibiotika och andra läkemedel samt ny teknologi.
I min rapport till Nordiska ministerrådet angående nordiskt hälsosamarbete betonade jag antibiotikafrågan och föreslog bland annat en global satsning från de rika länderna under en femårsperiod. De nordiska länderna måste gemensamt handla internationellt för att alla länder skall anta planer för att minska överanvändning av antibiotika. I dessa bör ingå att där det förekommer bonusbetalning för läkare och veterinärer när de skriver ut antibiotika tas dessa bort.
Rapporten var i oktober huvudfrågan på ett hälsovårdsministermöte i Köpenhamn. Den var också härom veckan ämnet för en nordisk konferens på Voksenåsen i Oslo.
En av 1900-talets största upptäckter hotas nu. Det gäller penicillinet som upptäcktes i slutet av 1920-talet, många efterföljande antibiotika samt läkemedel mot sjukdomar som tuberkulos och malaria.
När sir Alexander Fleming tillsammans med två andra forskare 1945 tog emot Nobelpriset i medicin varnade han för att en överanvändning av de nya läkemedlen skulle leda till att bakterierna blev resistenta. Det är precis det som nu har börjat ske i stor skala.
I fjol avled minst 25 000 personer i Europa och ungefär lika många i USA av den tilltagande resistensen mot läkemedlen. I USA infekterades 2014 cirka två miljoner personer med bakterier som blivit motståndskraftiga mot antibiotika. Av dessa behövde ungefär 200 000 sjukhusvård. Användningen av antibiotika till människor skiljer sig mycket mellan länder, även mellan sådana som har likartad hälsonivå och likartad sjukvårdspolitik. De två länder i Europa som använder mest – Turkiet och Grekland – använder 3,5 respektive tre gånger det land som använder minst – Nederländerna. I grannlandet Belgien och i Frankrike används mer än dubbelt så mycket.
Användningen i alla de nordiska länderna ligger glädjande nog under snittet för Europa. Dock är skillnaderna mellan de fem länderna relativt stora. Så använder Island nästan 50 procent mer per individ än Sverige som använder minst. Sverige använder i sin tur cirka 25 procent mer än vad Nederländerna gör.
Finland är det nordiska land som efter Island använder mest, cirka 80 procent mer än Nederländerna. Danmark befinner sig i det nordiska mittfältet med en användning på 55 procent mer än Nederländerna. Norges användning är 20 procent högre än Sveriges och cirka 50 procent högre än Nederländernas.
Statistiken utanför Europa är av sämre kvalitet, men det står klart att USA och framför allt Kina och Indien använder avsevärt mer än vad vi i Europa gör.
Allt talar för att användningen till människor är minst dubbelt så stor som den som är medicinskt motiverad.
Långt mer än hälften av världens antibiotika används för djuruppfödning. Där är skillnaden i användning mellan Europas länder, räknat per kilo levandevikt, än större. Norden använder här dock avsevärt mindre än det europeiska genomsnittet. Så använder det nordiska land som använder mest mindre än 1/3 av det europeiska snittet.
Skillnaderna mellan de nordiska länderna är ändå stora. Danmark använder tio gånger mer än vad Norge gör.
Det europeiska land – Cypern – som använder mest använder 100 (!) gånger mer än det land i Europa som använder minst – Norge. Och ett stort land som Italien använder 90 gånger mer än Norge. Skillnaderna inom EU, med dess gemensamma jordbrukspolitik, är så stor som 30 gånger.
Situationen i världen blir förstås oerhört mycket allvarligare när inga nya antibiotikaklasser kommer fram. Från upptäckten av penicillinet till 1970 kom det fram ungefär 20 nya typer av antibiotika. Därefter togs det på knappt 20 år fram ett par stycken och inget alls under de senaste 25 åren. Och knappast några nya finns i pipeline!
En betydande orsak till detta är att dessa nya läkemedel också bör användas så sällan som möjligt för att inte resistensen ska drabba dem, vilket förstås inte ekonomiskt stimulerar läkemedelsbolagen att forska fram dem.
Allvaret i hotet mot folkhälsan i världen har det senaste året gjorts än tydligare genom att Världshälsoorganisationen (WHO) publicerat sin första globala rapport om detta och beslutat om en handlingsplan till i maj samt att även EU:s och USA:s gemensamma organ (Tatfar) publicerat en rapport om läget. Båda rapporterna varnar för en katastrof om inte kraftfulla åtgärder vidtas. Om någon vecka får president Barack Obama en beställd rapport om antibiotikan.
Den ökande resistensen och frånvaron av nya antibiotika är bakgrunden till mina två viktigaste förslag till de nordiska ministrarna. Båda förslagen innebär att våra länder nu beslutar att ta ledningen i kampen mot försvagandet av antibiotikan. Det handlar om att förlänga perioden då vi fortfarande har påtaglig användning av dagens antibiotika och att stimulera tillkomsten av ny.
För det första föreslår jag att de ställer sig bakom åtgärder som leder till att användningen inom sjukvården i våra fem länder under de kommande fem åren bringas ned till dagens lägsta europeiska nivå, den nederländska. Jämfört med konsumtionen 2013 innebär detta för Islands del en minskning med nästan hälften, för Finlands del en minskning med cirka 45 procent, för Danmarks del en minskning med 35 procent, för Norges del med ungefär en tredjedel och för Sveriges del en minskning med ungefär en femtedel.
Detta både för att få ned vår användning, men också mycket för att kunna påverka de länder som använder mycket mer än vi. Norden bör föregå med gott exempel.
För det andra föreslår jag att den rika världen – främst EU, Nordamerika och Japan – under de kommande fem åren anslår sammanlagt 7,9 miljarder euro för att påskynda och underlätta framtagandet av ny antibiotika, bland annat genom att inrätta priser till dem som lyckas. För Nordens länder skulle detta handla om drygt 210 miljoner euro på fem år, varav för Finlands del cirka 50 miljoner euro.
Detta låter som – och är förstås – betydande utgifter. Men jämfört med de rika ländernas produktion (BNP) handlar det om någon tjugondedels promille per år i fem års tid. Och detta för att motarbeta något som vid sidan av klimathotet troligen är det viktigaste hotet mot mänskligheten. Och det är bråttom – mycket bråttom.
Bo Könberg
är rapportör till Nordiska ministerrådet och var sjukvårds- och socialförsäkringsminister i Sverige 1991–1994.