Valet 2015: Debatt om SFP i repris
Svenska folkpartiets konkurrenter på valfältet har genom åren ofta vänt sig till marginalväljarna med budskapet: ”SFP har gått högerut” eller ”SFP har gått vänsterut”. Inför riksdagsvalet ser det ut att bli en repris, påhejad av medier och enstaka röster inom partiet.
En närmare analys av denna argumentation kan börja med frågan från vilken ideologisk plattform partiet anses fjärma sig? Jag antar att kritikerna utgår från att SFP bör befinna sig i den politiska mitten och bedriva en liberal politik. Men kritikerna till vänster och höger om SFP anser sig ofta ha tolkningsrätt till vad som utgör en liberal mittenpolitik.
Ett exempel kunde vara begreppet valfrihet. Individens rätt till fria val är en (ur-)gammal liberal trossats, men en vänsterkritiker stämplar gärna rätten att välja mellan offentlig och privat sjukvård på lika villkor som högerpolitik.
Ett annat argument lyder att SFP inte längre är det samma parti som det en gång var, något som man även hör inom partiet. Skulle fattas annat!
Under mina närmare sextio år inom SFP har partiet bytt skepnad. På 1960-talet levde man ännu i efterkrigstiden. SFP:s partiorganisation rymde två motpoler, en stark huvudstadsavdelning och en bondedominerad fältorganisation i de tre övriga landskapen. Sedan dess har medelklassens inflytande starkt ökat, likaväl det väljarstabila Österbottens. Fraktionsstriderna har i stort sett försvunnit. Det ökade språktrycket har lett till att ideologiska skiljelinjer nedprioriteras.
Men om man accepterar påståendet att verkligheten formas av det som synes vara verklighet, det vill säga av offentlighetsbilden? Jag anser att den bilden formas av tre komponenter.
För det första det faktum att Försvarsministeriet har blivit SFP:s lott vid portföljfördelningen i många regeringar, under decennier. Försvar förknippas traditionellt med höger. Flera av SFP:s försvarsministrar fick nöja sig med en låg profil, men så förändrades allt över några månader. SFP:s ordförande trädde fram i rampljuset som landets tredje viktigaste minister och som en aktiv talesman för nationella och västliga värden. Det är ingen lätt roll i vilken man lekande lätt kan bli beskylld för att vara hök eller Rysslandsätare (eller tvärtom).
För det andra påverkas bilden av den ekonomiska krisen och regeringens oförmåga att handskas med den. Jag uppfattar det som om SFP regelbundet försökt påminna om behovet av krafttag, men både Samlingspartiet och SDP har velat, medan De gröna och Vänsterförbundet flydde ansvaret. Man duckar och hoppas att den politiska räkningen för krisen inte skall förfalla till betalning. Näringslivet har uppfattat att SFP varit berett att ta sin del av ansvaret och omfamnar just nu SFP och Centern. Att beskylla SFP för ekonomisk högerpolitik är att blunda för det faktum att Finlands väg ur krisen måste gå via ekonomiska reformer.
För det tredje har det skett ett betydande generationsskifte inom SFP. Partiet styrs av en rätt enhetlig grupp av män och kvinnor i den yngre medelåldern, de flesta med en urban och ofta tvåspråkig bakgrund. För första gången på länge (senast 1975) finns partiordförandes rötter i huvudstadsregionen. Det har sin betydelse eftersom den politiska kulturen såsom den formas i fullmäktigeförsamlingarna i Esbo och Helsingfors skiljer sig en hel del från det övriga SFP-fältet.
Som motvikt till detta har Carl Haglund jobbat sig upp genom partiorganisationen och känner därmed sitt fält. I det avseendet skiljer han sig från Alexander Stubbs superurbana stil som minsann inte rosar marknaden just nu.
Alla tre komponenter innehåller element som i längden kan vara problematiska för SFP-profilen. Lyckligtvis har försvarsministerposten blivit så attraktiv att den nog går SFP:s näsa förbi i nästa regering … Utbildningspolitiken borde nu vara prioriteten, både för substansens och för profilens skull.
Ekonomin blir tuff för alla partier i nästa regering. Då avgörs vem som vill försvara vad av välfärden, och med vilka pengar. SFP skall helst vara med, men bör se till att Centerpartiet tar sitt fulla ansvar; det är inte i längden värt att vara sista man på skansen.
Debatten om mer eller mindre SFP-liberalism berör inte de traditionella SFP-väljarna i högre grad. Man bör minnas att partiet alltid varit ideologiskt mångfacetterat och enigheten bestäms av om ledningen kan leverera en bra språk- och kulturpolitik. Min uppfattning är att de svenska och tvåspråkiga väljarna i gemen är genuint nöjda med dagens ledarskap, dess synlighet och dess politik, även om man är missnöjd med en kaotisk regeringstid. Justitieminister Anna-Maja Henrikson har dessutom gjort ett professionellt jobb inom sin sektor.
Ibland får jag, av litet äldre herrar än jag själv, höra att SFP är alltför vänster för deras smak. Orsak: Det mest invandrarvänliga partiet och sen den där gamla vänstermannen Torvalds! Litet motsägelsefullt för dem som anser att SFP gått högerut. Torvalds fick nämligen trettiotusen röster senast, vilket tyder på en viss socialliberal ådra hos väljarna.
Men Nato då? Delvis har SFP-försvarsministrarna fått den frågan på köpet, men de vet att SFP-väljarna är kluvna, ungefär 50 procent för, 50 procent mot och inget partidagsbeslut har fattats. Dessutom är nästan alla partier kluvna så den frågan är ingen ideologisk markör.
När SFP sedan 1930-talet har liberaliserats, har till exempel De gröna stadigt gått i borgerlig riktning. Kärnkraft är en trosfråga, inte en höger-vänsterfråga. Samlingspartiet sökte sig länge mot mitten, men motgångarna tvingar det till en ny högergir. När förhoppningsfulla SDP-kandidater nu varnar för SFP kunde de gärna ägna en tanke åt den tid då SDP stod för radikal förnyelse av samhället. Då ville man förstatliga banker och försäkringsbolag, i dag försöker man famlande hitta en ny identitet i ett avindustrialiserat samhälle.
Till dem som ärligt oroar sig för SFP:s ideologiska profil kan jag bara säga att det i varje generation och under hela partiets historia funnits balanserande krafter och motkrafter. Skulle det, mot förmodan, gå så att en ledargeneration låter sig förledas av den europeiska högervågen (som verkar ebba ut) och av falska profeter i näringslivet, skulle det förr eller senare uppstå en motreaktion.
Den skulle sannolikt starta i Österbotten eller inom nästa ungdomsgeneration. Men den kommer knappast att behövas.
Pär Stenbäck
är minister och tidigare SFP-ordförande