Marknader, politik och privatliv
Social- och hälsovårdens kortpackar är i oordning. Spelregler och valörer hotar suddas ut. Vilka är de nya spelarna vid borden, vilka är insatserna och vilka är konsekvenserna? Samhället faller sönder i fråga om resursering, insatser och utfall när det gäller välfärden.
Alternativa modeller utöver den offentliga och frivilligsektorn är olika välfärdsmixar med offentliga, privata och frivilliga aktörer med varierande handlingsmönster och motiv. Till exempel tredje sektorns frivilligverksamheter, olika medborgarinitiativ och ryckvisa stöd- och stötinsatser, insamlingar med mera.
Blir social- och hälsovårdens aktörer i ett privatiserat samhälle affärsföretag som säljer tjänster? Tar vinstdrivande företag över allt fler funktioner som tidigare har varit myndigheternas sak att ansvara för och åtgärda utifrån samhällspolitiskt angivna målsättningar? Förmår en avvecklad offentlig sektor ta över ansvaret om privata företag går i konkurs eller byter varusortiment?
Enligt Colin Crouch i Post-Democracy kan ett lands regering och de politiska partierna inte stiga in i marknadsekonomins värld som fullvärdiga aktörer förrän produktionen av samhällstjänster har överförts på underleverantörer, i praktiken på privata företag.
Då företag och politiker agerar på varu- och tjänstemarknaderna måste spelreglerna vara kongruenta och uppfattas som legitima. Det här förutsätter enhetliga kriterier och värdehierarkier som emellertid ”smittar av sig” på aktörernas övriga göranden och låtanden.
Motstridiga förfaranden i fråga om konkurrensutsättning och inhandling av varor och tjänster, anställningstrygghet eller uppsägningar kan svårligen existera om vinst- och kapitalackumulation är de enda legitima. Detta oavsett huvudmannen är offentlig, privat eller någonting däremellan. Avtalen underordnas marknadskrafterna, det må gälla skolor, barn- och äldreomsorg, hälso- och sjukvård, handikappvård och så vidare.
De privata företagens ansvar är lönsamhet och vinst, inte primärt välfärdspolitik. Frivilligsektorn både är och har varit, för sin överlevnad, beroende av ekonomiskt stöd av stat och kommun, antingen ur budgetmedel eller indirekt, till exempel via Penningautomatföreningen. Numera handlar det alltmer om återslussade medel från EU. I och med bytet av huvudmän sker en begreppsförskjutning, tjänsten blir en marknadsvara som vilken annan som helst.
Det är framför allt social- och primärvårdstjänster som utlokaliseras till nya huvudmän. Då kan tjänsterna behändigare förses med prislappar och marknadsföras än till exempel barnskyddsingripanden, mentalvård eller utanordningar inom socialförsäkringarna eller utkomstskyddet. Social- och hälsotjänsternas konsumenter betalar priset för tjänsten, eller också samhället enligt sina socialrättsliga åtaganden, helt eller delvis.
Sten Johansson, i tiden den svenska Låginkomstutredningens chefsforskare, skiljer mellan tre sfärer, marknaden, politiken och privatlivet. Konsumenten handlar på marknaderna, medborgarna i politiken (åtminstone då de röstar) och individen är sitt privatlivs smed.
Då marknadernas utsagda målsättning är levnadsstandard är politikens mål välfärd medan privatlivet har den egna och sina närståendes lycka som ledstjärna. Ifall beslutsprinciperna överskrider respektive arenas giltighetsgränser uppstår problem. En sammanblandning av politik och marknad leder till korruption, en mix av politik och privatliv till nepotism, gunstlingsvälde och en kombination av marknad och privatliv till prostitution. Kända illustrationer men också reella handlingsmönster, som dyker upp litet nu och då och här och var. Både inom näringsliv, politik och privatliv, hos oss och längre bort.
Enligt Albert O. Hirschmans fortfarande aktuella tankemodell i Exit, Voice and Loyalty kan konsumenten ifall av missnöje med utbudet på marknaden göra sorti, byta varumärke, butik och så vidare. Detta är visserligen möjligt endast ifall av alternativ. Medborgaren kan ange sitt missnöje genom protest, att följande gång rösta på ett annat parti eller helt avstå från att rösta. Men i fråga om privatlivet är sortin i princip omöjlig (utom som självmord men då är det samtidigt slut med privatlivet). På individnivå kan man svårligen avstå från målet lycka lika litet som från beslutsprincipen kärlek-tillit. Detta trots att svartsjuka och avund kan vara nog så centrala ledstjärnor i vissa fall. Men också i fråga om förluster gäller det känslor.
Frågan är hur de nya aktörerna klarar sig på de öppna marknaderna. De har de senaste åren påförts större ansvar och rättigheter i saluförandet av statligt eller kommunalt subventionerade socialtjänster. Hur förmår de hantera korruption, nepotism eller prostitution på grund av sina anknytningar? Hur undviker man rollförskjutningar?
Utan att ha ett definitivt svar på hand krävs hur som helst genomskinlighet, transparens åtminstone till de delar för vilka företagen erhåller offentligt stöd. Transparensen är en garant för att eliminera risker i form av överlappningar. Det räcker inte med förtroendevalda eller revisorer om regelverken och kontrollinstrumenten saknas. De i offentligheten anförda konkurrenshänsynen som hinder för medieinsyn är inte giltiga argument då likadana öppenhetskriterier skulle gälla alla konkurrenter. Snarare är kraven om hemlighållanden av konkurrenshänsyn uttryck för tron på det onda samhället.
Medierna är ofta de enda som förmår förmedla information på ett begripligt sätt. Det innebär att vi måste skapa nya förhållningsregler och utökad legitimitet för insyn i produktion och marknadsföring av offentligt subventionerade tjänster, företag, institutioner, vårdhem. Dessutom skulle det inte skada om vi aktiverade oss själva, i föreningar, i närsamhället och politiskt. Målet är i slutändan människans välfärd och lycka. Inte konkurrensen eller vinsterna.
Tesen om att ekonomisk tillväxt automatiskt ökar välfärden inte endast kvantitativt utan också kvalitativt ser huvudmannaskapet endast som ett medel utan egenintressen som vinst, makt, ära eller motsvarande.
Richard Wilkinsons och Kate Picketts epidemiologiska landsanalyser i The Spirit Level visar hur människorna i ett samhälle med små inkomstskillnader är friskare, nöjdare och lever längre än i lika rika länder med större inkomstskillnader. Jämlikhet både tryggar och utvidgar välfärden. Något både John Rawls liksom välfärds- och socialpolitisk forskning redan länge påvisat. I vilken riktning går vi?
Georg Walls
är professor emeritus i socialpolitik, särskilt socialt arbete vid Helsingfors universitet.