Vardagsnordismen som fundament
I kristider tenderar kravet på ökat samarbete med likasinnade grannar att öka. På förekommen anledning talas det i dag mycket om utökat nordiskt försvarssamarbete, men medborgarnas krav på mera Norden gäller självfallet också andra samhällsområden.
Kärvare tider i allmänhet och yttre hot i synnerhet brukar föra likasinnade samman. Det nordiska samarbetet har flera gånger tagit avgörande steg framåt på grund av kriser i omvärlden och inte nödvändigtvis tack vare grannens blå ögon. Rysslands annektering av Krim och inbördeskriget i Ukraina har därmed helt logiskt höjt temperaturen på debatten om ett närmare nordiskt försvarssamarbete – det vill säga i praktiken ett tätare samarbete mellan Finland och Sverige. Det senaste exemplet kommer från Sverige och Dagens Nyheter där tre säkerhetspolitiska skribenter vill stadfästa försvarssamarbetet över Östersjön.
Det officiella nordiska samarbetet styrs av parlament och regeringar och administreras av parlamentens samarbetsorgan Nordiska rådet och regeringarnas samarbetsorgan Nordiska ministerrådet med säte i Köpenhamn. Som bas för allt detta officiella samarbete finns ett folkligt stöd, för att inte säga direkt krav på samverkan med de nordiska grannarna. Detta folkliga stöd baserar sig på något som kan kallas för vardagsnordism – intresset för grannen som man delar många centrala värderingar med.
I en liten skrift –Nordisk gemenskap i nutid och framtid – som Pohjola-Norden gett ut med anledning av att förbundet för folkligt nordiskt samarbete fyller 90 år diskuterar den svenska journalisten Bengt Lindroth just vardagsnordismen, som han ställer i relation till det officiella samarbetet.
Som tecken på att vardagsnordismen fortfarande är livaktig nämner Lindroth det livliga umgänget i gränstrakterna, nätverken inom förvaltning och olika yrkesområden och inte minst kulturen. Nordisk film, tv och litteratur upplevs som viktigare än på länge även om nyheter med nordiskt inslag inte är lika vanliga som under nordismens guldålder
Nordisk mat är en färsk framgångshistoria och inom idrotten har Norden blivit något av en hemmaplan. Till exempel för finländska fotbollsspelare är de nordiska länderna den mest naturliga marknaden. Många finländska ishockeylag håller sig med svenska spelare och det vimlar av finländare i den svenska serien. Så var inte fallet under tidigare decennier.
Dessutom vill medborgarna i Norden gärna jämföra sig med varandra. Lindroth påpekar att vi är tillräckligt små och likasinnade samhällen för att göra det meningsfullt att jämföra skolan, äldrevården, allmänna prisnivån, skattesystem, invandring och integration, miljö- och energipolitik och insatser mot ungdomsarbetslöshet med mera. Norden som referensram är given.
Enligt Bengt Lindroth tänker den moderna vardagsnordismen hellre i regioner än i nationalstater och den talar hellre självsäkert engelska än tiger på tafatt skandinaviska.
Problemet är enligt Lindroth, och den bedömningen är han långt ifrån ensam om, att beslutsfattarna och medierna inte tillmötesgår medborgarnas önskemål. Regelbundna mätningar vid Göteborgs universitet av svenskarnas värderingar av omvärlden visar att så kallat vanligt folk uppskattar det nordiska i högre grad än vad politiker och journalister gör.
Samtidigt bör man hålla i minnet att en av orsakerna till att det nordiska samarbetet är så populärt bland folk är att det inte är förpliktande. Den dagen politikerna kommer hem från nordiska möten och tvingas förklara framför tv-kamerorna varför de förbundit landet att följa vissa gemensamma regler är det alls inte sagt att det nordiska skulle falla alla på läppen.
På förekommen anledning är folkopinionen positiv till ökat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige även om få debattörer gör sig besvär att definiera vad avser med ett tätare samarbete. Försvarsminister Carl Haglund har i många sammanhang påpekat att samarbetet utgör ett komplement till det nationella försvaret och att det möjligen i framtiden får en större betydelse.
Direktören för Utrikespolitiska institutet, politices doktor Teija Tiilikainen diskuterar i sin artikel i jubileumsskriften villkoren för ett djupare försvarspolitiskt samarbete. Hon konstaterar att idén om en försvarsunion mellan Finland och Sverige förutsätter att man gör en bedömning av ett sådant projekts förhållande till nuvarande samarbetssystem, det vill säga EU och Nato.
EU omöjliggör inte ens ett omfattande försvarssamarbete mellan Finland och Sverige förutsatt att samarbetet inte står i strid med EU-förpliktelser eller utgör ett hinder för ett djupare försvarssamarbete inom unionen. När det gäller Nato är situationen en annan. Ett försvarssamarbete som omfattar gemensamma militära medel skulle i praktiken sammanfläta Finlands och Sverige Natorelationer ännu närmare varandra. Därmed skulle det vara omöjligt för ett av länderna att ansluta sig till Nato utan det andra, eller i annat fall borde man ta avstånd från den bilaterala försvarsunionen.
Det resonemanget har inte problematiserats särskilt mycket i finländsk debatt. Tanken att Finland och Sverige, likt Hans och Greta hand i hand, ansöker om medlemskap i Nato eller väljer att stå utanför, låt vara med allt tätare kopplingar till försvarsalliansen, verkar logisk.
Statsminister Alexander Stubb (som var Europa- och nordisk samarbetsministern när han levererade sitt bidrag) lyfter i sin artikel i samma skrift som Lindroth och Tiilikainen bland annat fram betydelsen av hur man kunde engagera ungdomar att komma till insikt om de nordiska ländernas kulturella, samhälleliga och historiska koppling. Utan språkkunskaper lyckas det inte. Därför efterlyser Stubb fler utbytesprogram som möjliggör upplevelser i ett annat nordiskt land.
Föreningarna Norden har i många år ordnat en kurs kallad Nordenkorrespondenterna där en grupp nordiska gymnasieungdomar samlas till Nordiska rådets höstsession och träffar politiker och ämbetsmän. Gymnasisterna bildar en egen webbredaktion och rapporterar från sessionen till andra skolungdomar. En 17-årig gymnasist har andra intressen och frågor att komma med än garvade politiska reportrar och slutresultat är fräscht. Initiativet är värt att förädlas och det förutsätter att beslutsfattarna ställer upp på träffar ungdomarna och dessutom bidrar till att projektet kan genomföras. Nordenkorrespondenterna representerar framtiden.
Tekniska hjälpmedel i all ära, men inget kan ersätta mänskliga möten. De gäller såväl det officiella nordiska samarbetet som vardagsnordismen.