Det finns inga snabba lösningar för Östersjön
Vår varma sommar har lyft Östersjön på tapeten, på gott och ont. Badvattnet har varit varmt, segelvädret makalöst, blåstången förefaller ha repat sig, abborrfångsterna har varit goda. Men som vanligt väcker även skarvarna, sälarna, fisket och algblomningarna debatt.
Skarvarna väcker starka känslor, men ur ett större ekologiskt perspektiv är problemet trivialt. Skarvarna finns inte i våra vatten för att göra skada utan för att det finns mat och utrymme. Sommarens massiva och omfattande algblomningar har också påmint oss om Östersjöns i särklass största människodrivna problem, övergödningen. Senast då barn och ungdomar kommer med positiva upprop om åtgärder (HBL 3.8) är det dags för forskare, politiker och myndigheter att agera.
Effekterna av övergödningen syns som döende sjok av alger. Det stora ekologiska problemet är ändå inte de olägenheter som drabbar stugägare och semesterfirare. Den största konsekvensen av den rikliga algproduktionen är dold för våra ögon; enorma arealer av Östersjöns botten och djupvatten kan klassificeras som en mer eller mindre död öken.
En tredjedel av Östersjön, en yta nästan dubbelt så stor som Danmark, lider av allvarlig och kronisk syrebrist. Problemet förvärras av den pågående klimatförändringen som ger oss varmare, sötare och syrefattigare vatten även längs kusten. Detta ger Östersjöregionen negativ internationell uppmärksamhet, men samtidigt en chans till storskaliga och övergripande åtgärdsprogram! Även om alla problem är viktiga att beakta, bleknar de andra, inklusive skarvproblemet, i jämförelse med övergödningen och klimatförändringen. Vad ska vi göra för att våra barn och barnbarn ska kunna njuta av sina skärgårdssomrar?
En svensk professor emeritus i oceanografi anser att artificiell syresättning är den klokaste lösningen. Han anklagar finska forskare för att vara konservativa då vi inte tror att dylika teknologiska metoder är lösningen. Det är inte enbart finska forskare som är tveksamma – de facto känner vi inte en enda professor i marin ekologi som skulle förespråka syresättning för att rädda Östersjön. Orsaken är att syresättningen inte åtgärdar problemets kärna, alltså tillrinningen av näringsämnen från land, utan även i bästa fall enbart påverkar symtomen lokalt, till mycket hög kostnad.
Alla knep för att försnabba återhämtningen är värda att beakta, men vi måste börja i rätt ända. Hittills saknas övertygande vetenskapliga belägg för att syresättning i stor skala kan lyckas. Tvärtom visar de rätt omfattande och kostsamma försök som gjorts på klena resultat och rentav en förvärring av syreproblemet.
De ekologiska riskerna av storskalig syresättning är för stora och riskerar ändra Östersjöns karaktär av ett skiktat hav. Massiva näringsmängder (både kväve och fosfor) som är lagrade i Östersjöns djupare fickor skulle komma till ytan och hela Östersjöns cirkulationsmönster skulle sannolikt förändras med oanade följder för ekosystemet.
Tanken med syresättningen är att de syresatta bottnarna så småningom skulle binda fosfor, men misslyckas försöket kan de negativa konsekvenserna för havets biologiska mångfald och ekologiska funktion vara förödande. Därmed äventyrar man även chanserna till ett hållbart nyttjande av Östersjöns resurser för människans behov (som fiske och rekreation). Försiktighetsprincipen är följaktligen klok.
Östersjöns 40-årsjubilerande skyddskommission Helcom har den viktigaste samordnande rollen för att förbättra havets tillstånd. Helcom har fått mer handlingskraft i och med att Östersjön i praktiken blivit EU:s innanhav med strängare direktiv om åtgärder för havets bästa. Om vi följer Helcoms åtgärdsplan kan vi se fram emot bättre ekologisk status i Östersjön, men det tar tid – läkningsprocessen är som en spegling av stressperioden – vi talar om decennier. Ändå vet vi i dag att åtgärderna på land kommer att påverka havet till det bättre!
Att kväsa tillrinningen av näring kan lokalt ge snabba positiva resultat vilket inger framtidshopp. Rapporterna om bättre tillstånd i östra Finska viken som en följd av avloppsreningen i S:t Petersburg är ett exempel. Det krävs ändå politisk vilja och hårda beslut för att vi ska nå dit. Finansministeriets förslag att reducera budgeten för vattenvård 2015 klingar illa med regeringens eget program, med folkets vilja och med de storskaliga utmaningar vi står inför.
Det finns inga snabba lösningar för Östersjön som påverkats av människan i hundratals år. Men trots alla miljöproblem är Östersjön fortfarande ett hav med en biologisk mångfald och en natur som förser oss med viktiga ekosystemtjänster, inklusive badstränder och ett allmänt välbehag efter en dag på sjön!
Socioekonomisk forskning visar att Östersjön med god ekologisk status vore värd mer än det kostar att nå målsättningarna. En övertro på snabba lösningar är ändå att rikta uppmärksamheten från problemets kärna; i akuta fall måste man alltid sätta åtgärderna där problemen är mest alarmerande, och sedan ta hand om mindre eller lokala besvär.
Ett ökat engagemang hos allmänheten för havet är ytterst viktigt, och vi beundrar de klarsynta barn som i HBL tycker att vi vuxna måste göra något. Även om det är mycket enklare att fiska politiska poäng genom att förespråka skarvjakt eller syrebubbling än att ta svåra beslut om minskade näringsutsläpp, är det det senare som krävs för att Östersjön ska tillfriskna på lång sikt. Det viktiga är att det vi gör för havets bästa grundar sig på bästa möjliga vetenskapliga kunskap.
Vi försöker som oberoende och opartiska vetenskapsmän delta i arbetet för ett friskare hav. Det gör vi genom att samverka inom storskaliga, multinationella och tvärvetenskapliga Östersjöprojekt för att vi ska stå på en stark grund då vi för fram råd till samhället. Vi vill också uppmuntra var och en att göra det hen kan, både konkret på sin egen strand, och genom att delta i samhällsdiskussionen så att våra beslutsfattare förstår att frågan är angelägen, nu och i framtiden!
Erik Bonsdorff
är professor i marinbiologi vid Institutionen för biovetenskaper,
Åbo Akademi
Alf Norkko
är professor i Östersjö-forskning vid Tvärminne zoologiska station,
Helsingfors universitet