Humanitära lagar måste respekteras
För exakt 150 år sedan antogs den första Genèvekonventionen med syfte att förbättra situationen för sårade och sjuka soldater på slagfältet. Detta befäste idén om att ett visst mått av humanitet måste bevaras även i krigstider.
Schweiz och Internationella Rödakorskommittén ICRC som hjälptes åt att säkra att internationell humanitär lag på den tiden erkändes världen över manar nu till att striktare hörsamma dessa principer eftersom det saknas effektiva mekanismer att uppmuntra till att följa dem i hela världen.
Dagens krig har föga gemensamt med slagen under 1800-talet. Striderna har gradvis förskjutits från klart definierade slagfält till bebodda områden. Traditionella krig mellan arméer från mot varandra kämpande stater är undantag medan icke internationella konflikter blivit en norm. I dag är det civilbefolkningen som får ta emot stöten i väpnade konflikter.
Internationell humanitär lag har anpassats till förändringen.
Förfärade av den förstörelse och det lidande som det andra världskriget ledde till kom staterna överens om, i de fyra Genèvekonventionerna 1949, ett omfattande skydd för dem som inte deltar eller inte längre deltar i fientligheterna – sårade och sjuka soldater, krigsfångar och civila. Denna hörnsten inom den internationella humanitära rätten kompletterades 1977 och 2005 med tre tilläggsprotokoll.
Användningen av vissa vapen, som biologiska eller kemiska vapen, klusterammunition och personminor har på ett brett plan förklarats illegala. Lagen har satt upp gränser för att skydda de mest utsatta för krigets brutalitet.
Tillämpningen har också haft viss framgång, det gäller till exempel utbildningen av soldater och att inleda rättsprocesser mot de värsta krigsförbrytelserna, tack vare i synnerhet grundandet av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Trots allt detta nås vi dagligen av fruktansvärda rapporter och bilder från hela världen som vittnar om outsägbart lidande i väpnade konflikter.
Alldeles för ofta är det allvarliga brott mot den internationella humanitära rätten som orsakar detta lidande. I grunden handlar det om vårt kollektiva misslyckande.
Staterna som undertecknade fördraget förband sig i artikel 1 som är gemensam för alla de fyra Genèvekonventionerna 1949 att ”respektera och säkra att respekt finns” för konventionerna ”i alla situationer”. Hittills har de emellertid misslyckats att ge sig själva de resurser som behövs för att kunna hålla sina löften. Den internationella humanitära rätten har från första början saknat mekanismer för att uppmuntra till att följa lagarna effektivt. Denna oförmögenhet har ofta lett till död och förstörelse för dem som drabbas av krig.
Principerna i den internationella humanitära rätten gäller universellt. Ändå krävs ständiga ansträngningar eftersom det inte finns garantier för att de hörsammas. Rättigheter som ständigt kränks utan att det leder till något svar förlorar sannolikt så småningom sin trovärdighet. Vilka konsekvenserna är för offren i en väpnad konflikt vågar man inte ens tänka på.
Därför har Schweiz och ICRC sedan 2012 fört samtal med alla stater om hur man på bästa sätt kunde verka för att internationell rätt bättre följs. Deras arbete baserar sig på ett mandat som Röda korsets och Röda halvmånens 31:a internationella kongress gett dem. De är övertygade om att staterna behöver ett forum där de gemensamt kan besluta om vilka åtgärder det behövs för att se till att den internationella humanitära rätten efterföljs. Staterna bör föra regelbundna och systematiska samtal om hur de ska uppfylla sina skyldigheter.
Detta forum skulle hjälpa staterna att gradvis bilda sig en heltäckande uppfattning om hur skyldigheterna uppfylls. Utifrån detta kunde staterna slutligen vidta åtgärder för att förstärka tillämpningen av lagen, till exempel genom att hjälpa varandra utveckla de färdigheter och den kapacitet som krävs för att villkoren uppfylls.
De kunde också hålla varandra informerade och utbyta synpunkter om vilka åtgärder som är effektivast när det gäller att tackla denna ofta komplexa uppgift.
Ett forum för stater skulle också skapa de förutsättningar som behövs för att lagen ska styra den framtida utvecklingen inom krigsföringen (som ny vapenteknologi) och inte vice versa.
Detta förutsätter en regelbunden dialog om aktuella frågor inom den internationella humanitära rätten. Det är också viktigt att dessa stater har rätt instrument för att bemöta allvarliga brott mot humanitär rätt, att förhindra dylika brott i framtiden och för att skydda civila från ytterligare lidande. En mekanism för att utreda orsakerna till dylika brott vore ändamålsenlig.
I enlighet med sitt mandat kommer Schweiz och ICRC att på den 32:a internationella Röda kors- och Röda halvmånekonferensen, som hålls i Genève i slutet av 2015, lägga fram konkreta förslag för att grunda ett dylikt forum. Vid detta tillfälle ska staterna fatta beslut om vilka åtgärder som vidtas.
Sedan den första Genèvekonventionen för 150 år sedan har den internationella humanitära rätten varit en central pelare inom det internationella lagverket. I sista hand handlar reglerna om att värna om våra nyckelkaraktäristika som mänskliga varelser: vår humanitet.
Detta är en oåterkallelig rättighet. Den grundar sig på en övertygelse som formats under århundraden i alla våra kulturer och i enlighet med vilken det är nödvändigt att skapa regler om vi vill förhindra att krig urartar i barbari. Det kommer an på vår generation att konsolidera det man hittills uppnått och att skapa ett internationellt ramverk för att säkra att dessa regler respekteras.
Om det ska vara effektivt fullt ut behövs det adekvata instrument för dessa lagar.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi varit närmare en lösning än i dag. Det är vår sak att ta fasta på denna möjlighet.
Didier Burkhalter
Schweiz president
Peter Maurer
Internationella Rödakorskommitténs president