Samarbete kan bli språngbräda
I den finska högskolepolitiska diskussionen under de senaste åren har Norden inte haft någon central position, även om det förekommit inlägg som förespråkar närmare strategiskt samarbete främst mellan finska och svenska universitet.
Tiden är nu mogen för en omvärdering. Vi behöver på många områden en revitalisering av det nordiska och detta gäller också universitet och högskolor.
Som ett exempel kan nämnas den internationella utvärdering av Finlands akademi som publicerades för några månader sedan. Utvärderingspanelen förväntar sig att Akademin skall utveckla en ny strategi för internationalisering och man betonar att strategin uttryckligen bör beakta den nordiska nivån.
Skälen till att man tidigare tonat ner det nordiska står att finna i vanliga påståenden av följande typ: om man vill hålla hög kvalitet, bör man samarbeta internationellt, inte nordiskt. De nordiska universiteten är ju ändå bara medelmåttiga kopior av de verkliga toppuniversiteten. Till och med i vårt land hör man stundom frågan varför vi med världens bästa skola (trodde vi) har så medelmåttiga universitet.
Alla dessa påståenden är missvisande och bygger på en svag kännedom om de faktiska förhållandena.
Det är redan i sig en felbedömning att konstruera ett motsatsförhållande mellan nordisk och internationell samverkan. I själva verket kan nordiskt samarbete på ett effektivt sätt stöda nordiska forskares internationella karriär och synlighet. Vid Helsingfors universitet gjordes för några år sedan en utredning under den talande rubriken ”Med Norden mot toppen” som klart visade att flera av universitetets främsta forskare nått sin ställning i världstoppen bland annat genom att utnyttja de nordiska nätverken.
Nordiskt samarbete kan utgöra ett effektivt sätt att nå större internationell synlighet och attrahera internationell finansiering. På samma sätt som amerikanska och brittiska universitet tillsammans drar nytta av att deras länder har en stark universitetsprofil kan också de nordiska ländernas universitet tillsammans styrka sin ställning i den internationella konkurrensen.
På vissa områden har vi också unika fördelar som ger oss en stark position på den internationella forskningsfronten. Samhällsvetenskaperna och den medicinska forskningen kan till exempel i alla våra länder bygga på tillgången till registerdata, som i många frågor är världens bästa.
Vår globala uppkoppling står heller inte i något motsatsförhållande till de nordiska behoven. Tvärtom medger den elektroniska kommunikationen möjligheter till gemensam utveckling av undervisningen och en mer effektiv arbetsfördelning i Norden. Gemensamt producerade nätbaserade kurser för en internationell publik till exempel i Nordenstudier kan utgöra en god marknadsföring både av våra universitet och av våra samhällen.
Det nordiska samarbetet kan hämta sin styrka från det faktum att vi i vår region har en osedvanligt stark koncentration av internationella toppuniversitet. Detta kan åskådliggöras med en blick på någon av de allmänt använda rankningslistorna, vilka trots befogad kritik ger en viss bild av styrkan hos de listade universiteten.
Den mest använda forskningsrelaterade rankningslistan är den så kallade Shanghai-rankningen. Bland de hundra främsta universiteten (bland världens 17 000 universitet!) på denna lista finns sju nordiska universitet: Köpenhamns universitet (42), Karolinska institutet (44), Oslo universitet (69), Uppsala universitet (73), Helsingfors universitet (76), Århus universitet (81) och Stockholms universitet (82). De enda länder i världen som har fler än dessa bland de hundra bästa är USA och Storbritannien.
I Norden finns fler toppuniversitet än i Tyskland eller Frankrike!
Relaterar man antalet toppuniversitet till befolkningsmängden framstår Norden till och med som världens starkaste universitetsregion. Skulle Kalmarunionen ännu existera skulle Norden ses som ett av världens ledande forskningsländer. Genom ett ännu mer fördjupat samarbete mellan de nordiska universiteten bör man även utan en Kalmarunion dra nytta av det faktum att regionen utgör en tyngdpunkt i världens universitetsväsende. Detta har man inte gjort och framhållit i tillräcklig mån hittills.
Den nordiska universitetsmodellen är dessutom såtillvida unik att man på ett fungerande sätt lyckats kombinera kravet på toppforskning med utbildningsmässig jämlikhet. Kvaliteten på examina från nordiska universitet varierar långt mindre än vad som är fallet i den anglosaxiska universitetsvärlden. Hos oss är exempelvis variationerna mellan utexaminerade från olika universitet vad avser sysselsättningsgrad och karriärmöjligheter inte dramatiska.
På många håll har man fått upp ögonen för de möjligheter den starka nordiska universitetsregionen erbjuder. I våras sammanträdde vid Helsingfors universitet över 50 nordiska universitetsrektorer för att i god anda diskutera vår gemensamma framtid. Diskussionen om nordiska infrastrukturer och andra samarbetsmöjligheter är livlig också på andra fora.
Visionen är att om tio år ha en nära samarbetande region med ett internationellt starkt nordiskt bränd, som lockar ett växande antal toppakademiker till vår del av världen och som utgör ett effektivt språngbräde för framgång på den internationella arenan. Man kan också förutse en framväxt av strukturella nyskapningar, såsom gränsöverskridande fusioner, allianser och infrastrukturkonsortier.
Detta kan göras och viljan finns. Det gäller bara att våga satsa tillräckligt.
Skribenten är kansler vid Helsingfors universitet.