Skattepolitiken kan inte gå efter vad de rikaste gör
Det finns inget skäl att fästa sig vid att Björn Wahlroos väljer att skriva sig i Sverige i stället för Finland. Det internordiska folkbokföringsavtalet ger varje nordisk medborgare rätten att skriva sig i ett land där man bor eller arbetar utan att någon behöver berätta en orsak, vare sig saken handlar om att undvika skatter eller någonting annat. Finansminister Jutta Urpilainens insinuationer om att den stenrika finansmannen Wahlroos fått så mycket av Finland att han borde betala kommande skatter här är bestickande men saknar relevans.
För skatteuppbörden finns inte desto mindre ett problem. Det är stora summor som skattmasen kan gå miste om bara av att ett litet skikt av de allra rikaste har en viss möjlighet att välja i vilket land de betalar skatt om de alls behöver göra det. Men skattepolitiken kan inte gå efter vad ett litet fåtal gör för att maximera sina tillgångar. Arvs- och gåvoskatter som medelklassen betalar fortsätter att inbringa betydande summor trots att några kan välja att fly skatterna till länder som saknar dem.
En liten ökning av progressiviteten i arvs- och gåvoskatten ingår i budgetramen. För att få de rika att bidra med mera till spartalkot har ett återinförande av förmögenhetsskatten kastats fram, men det är en skatt som tär på kapital för investeringar.
Gränsen där skattenivån blir kontraproduktiv och ett incitament för allt fler att flytta ut kommer emot.