Moralen sitter i varje fall rätt
Det är ett vällovligt syfte att förebygga finanskriser och genomdriva placeraransvaret. Men systemet ser ut att bli tungrott och svåröverskådligt.
Bankskatten är ett exempel på vad som sker när ett enskilt land försöker reglera finansbranschen och hantera riskerna i den utan att ha andra med sig i båten. Resultatet är att de gränsöverskridande bankerna flyttar balansposter till andra länder för att kringgå skatten. Finska staten kammar i praktiken noll med bankskatten som infördes i fjol.
En arbetsgrupp har berett ny lagstiftning för att hindra finansmarknadskriser. Om den får som den vill avskaffas bankskatten och ersätts med bankernas stabilitetsavgifter till en gemensam krisfond för länderna i bankunionen inom EU. Det ska inrättas en nationell krishanteringsmyndighet för finansbranschen. Ett krishanteringsråd på EU-nivå blir en del av bankunionen.
Den nya finländska myndigheten ska också ta hand om insättningsgarantierna. Från 2016 ska medel från fonden kunna flyttas till bankunionens krishanteringsfond. Där ligger en smärtpunkt för finansbranschen: den vill inte att medel från det egna garantisystemet överförs till en ny statlig myndighet och i sista hand till en övernationell myndighet.
Finansbranschens motstånd mot det nya arrangemanget är förståeligt. Det krävs goda argument för att inrätta en ny tillsynsmyndighet utöver Finansinspektionen. Det blir en tilltrasslad och överlappande övervakning när Finansinspektionen ska se till att en krisdrabbad bank gör en stimuleringsplan, och den nya myndigheten samtidigt göra krishanteringsplaner åt bankerna.
Det är bankunionen som gör att Finland måste inrätta en ny myndighet som deltar i det europeiska krishanteringsrådets arbete. Regleringen på unionsnivå får inte det effektivaste och mest ändamålsenliga resultatet på nationell nivå. Byråkratin bara ökar.
De nya myndigheterna ska ha verktyg att ingripa i problembankers verksamhet i tid och genomdriva ägar- och investeraransvar, så kallad bail-in, i stället för att skattebetalarna med en bail-out får lösa in dem. I praktiken blir en bail-in inte alldeles enkel att genomföra och det finns inga vattentäta garantier för att räkningen inte i slutändan ramlar i skattebetalarnas famn. Utgångspunkten är i varje fall ur moralisk synvinkel den enda rätta.
Europeiska centralbankens stresstester av 128 banker måste avslöja eventuella ruttna ägg innan det nya systemet kör i gång.
Samtidigt med att bankunionen tar form kan banker förpliktas att skilja åt inlåningsverksamheten från den riskfyllda handeln med värdepapper. Det är en arbetsgrupp under Finlands Banks chefdirektör Erkki Liikanens ledning som lagt fram förslaget för EU-kommissionen.
Liikanens modell är närmast ägnad kreditinstitut som är för stora för att gå omkull och för komplexa att reda upp. Av de banker som verkar i Finland är det närmast Nordea som skulle beröras. Här i landet har riskerna och lönsamhetsproblemen i allmänhet uppstått i mindre banker.
En uppdelning av banker i insättnings- och tradingavdelningar leder inte nödvändigtvis till bästa effektivitet. Det kan betyda att avgifterna och marginalerna stiger i bankernas lönsamhetspressade basverksamhet. Men åtminstone behöver den som har ett konto på eller tagit lån av banken inte lida av att den gett sig ut på irrfärder i spekulativ verksamhet.