Ledarkrönika • Illusionen av meningsfullhet
Våldsamheten i fotbollskulturen steg över nyhetströsklarna förra veckan då en Djurgårdensupporter misshandlades till döds av lokala huliganer inför bortamatchen mot Helsingborgs IF. Svenska debattörer och politiker vände under veckan på varenda sten för att hitta förklaringar till tragedin. Man skyllde på alkohol, på maskulinitet och på själva sporten.
Den politiska korrektheten hindrade sannolikt svenskarna själva från att dra in invandringsfrågan i debatten, men konservativa danska Jyllands-Posten passade på. Klyftan mellan ideal och verklighet i Sverige är ohållbar, menar JP, och pekar ut baksidan av "det tolerante paradis" som en kloak av våld, fruktan och hyckleri. Den oifrågasatta kulturella mångfalden kallar tidningen för en "selvmorderisk politik".
För en som med egna ögon bevittnat till exempel linluggade Djurgårdshuliganers framfart är det ändå svårt att komma till slutsatsen att det svenska fotbollsvåldet bottnar i problem med det multikulturella samhället. Däremot har JP rätt i att spänningarna i Sverige klasser och politiska motståndare emellan är höga, och växer med den polariserade debattkulturen i landet, garnerad med kraven på och brytningarna mot den politiskt korrekta självcensuren.
Fotbollen har en fin tradition i Sverige. Spelet har hög samhällelig status, vilket gör att också låga ideal gärna draperar sig i glansen av de anrika klubbemblemen.
I någon mån handlar det i grunden också om tomma tunnors skrammel: Att hålla på ett visst idrottslag är fundamentalt sett godtyckligt, men genom att sjunga tillsammans, hata motståndarlaget och fästa attribut till det egna laget skapar man en artificiell meningsfullhet för en i slutändan rätt så betydelselös teater. Ju mindre verkligt innehåll det finns i supporterskapet, desto intensivare måste flaggorna vifta, bengalerna ryka och nidvisorna skalla, allt för att täcka över det faktum att det vi sysslar med på läktarna och framför tv:n egentligen är något oerhört juvenilt.
Det är samma mekanism, manifesteringen av meningsfullhet, som råder när man slåss för sitt lag. Att ge och ta stryk "för sina färger" är precis det som ger färgerna någon mening – genom att slåss skapar man själva illusionen av att klubbemblemet är värt att slåss för. Ett cirkelresonemang som undflyr fanatikern.
Att den här våldsteatern nu fått en oskyldig martyr kommer knappast att rubba supporterskapets artificiella helighet. Tyvärr är det sannolikt precis tvärtom.