Försvarspolitik vid matbordet

Krisen i Ukraina har fört med sig en livlig säkerhetspolitisk diskussion i vårt land. Krisen är långt ifrån över men redan nu tyder det mesta på att det som skett kommer att sätta permanenta spår i vårt sätt att analysera vår omgivning.
Jag stöter på diskussionen överallt. I tidningsspalterna, i sociala medier, på stan och även vid matborden. Människor är mera intresserade av mitt jobb än någonsin tidigare och alla vill höra hur man i statsledningen ser på framtiden, Ryssland, Ukraina, Nato, försvaret och allt annat man förknippar med det pågående läget.
Situationen på Krim har redan nu gett upphov till en del slutsatser. En del efterlyser högre försvarsanslag, andra vänder blickarna mot Sverige och fler än tidigare vill att Finland går med i Nato. Framför allt har Krim gett vatten på många kvarnar som redan tidigare haft en klar syn på hur Finland borde hantera sin säkerhetspolitik.

Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige kommer att fördjupas de närmaste åren. Min svenska kollega och jag förbereder för tillfället en ambitiös plan för att fördjupa vårt försvarssamarbete i fredstid. Detta handlar dock explicit om just fredstid. Kristid är någonting annat som kräver förbindelser och statsfördrag. Jag utesluter inte för egen del en dylik lösning i framtiden. Det gör inte heller majoriteten av det finländska folket som enligt en mätning förra veckan stöder tanken på en finsk-svensk försvarsallians.
Natodebatten i Finland har av hävd varit känslig och rätt svartvit. Det här gäller även politiker emellan där förespråkarna och motståndarna sällan lyckas föra en saklig substansdiskussion om för- och nackdelarna med ett eventuellt medlemskap. Samtidigt kan vi notera att en mätning nyligen visade att om statsledningen förespråkade ett Natomedlemskap skulle även majoriteten av folket stå bakom beslutet. Den sedan länge rådande politiska konsensusskrivningen i försvarspolitiska redogörelser och regeringsprogram har varit att Finland samarbetar med Nato och att man bevarar möjligheten att ansöka om medlemskap.
Samtidigt har man konstaterat att Finland bedömer ett eventuellt medlemskap utifrån egna nationella säkerhets- och försvarspolitiska intressen. Jag hoppas att vi får en analytisk försvarsdiskussion inför riksdagsvalet nästa år. Men vad man än beslutar om framtiden är det viktigt att den nationella försvarsförmågan hålls i skick.

I diskussionen om Nato och Sverigesamarbetet har man för vana att fråga sig hur vårt östra grannland skulle ställa sig till eventuella förändringar i den finländska försvarspolitiken. Det allmänna antagandet är att Ryssland inte skulle glädjas åt exempelvis ett finländskt Natomedlemskap. Ironiskt nog har Rysslands eget agerande på senare tid puffat Finland och säkert även Sverige närmare ett Natomedlemskap än någonsin förr. Det här var knappast Rysslands avsikt.
Carl Haglund är ordförande för SFP och försvarsminister.