Kanske fattiga inte ska föda barn
Det motsvarar inte en allmän uppfattning om rättvisa att skära i barnbidragen. Fattiga familjer drabbas hårdast av regeringens sparbeting.
Det är en kvistig fråga vad som är rättvist när regeringen skär ner och höjer skatter. Ligger rättvisan i att alla över hela skalan avstår från en ungefär lika stor bit, rik som fattig som medelinkomsttagare? Eller är det mer rättvist att de som förtjänar mera och har större tillgångar är tvungna att avstå från proportionellt sett större andelar än andra? Handlar social rättvisa om att de som har det sämst ställt inte alls ska behöva blöda? Filosofen John Rawls rättviseteori utgår från att alltid se samhället ur de sämst lottades perspektiv.
Regeringens linje i budgetramen tycks ha varit den raka filosofin att alla ska drabbas i någon mån, utan att ta så mycket hänsyn till att människors utgångsläge varierar kraftigt. Inte ens i sitt enkelspåriga tänkesätt lyckas regeringen följa någon konsekvens: det är de fattiga som genom en rad av små ingrepp i förmåner och avgifter drabbas proportionellt sett betydligt hårdare än de välbärgade.
Värst drabbas de som samtidigt lyfter barnbidrag och är beroende av andra sociala förmåner. Summan av att barnbidragen sänks och indexhöjningen av de sociala förmånerna bara blir partiell är kanske inte stor räknad i euro, men på en så låg inkomstnivå rakar den köpkraften. Det gäller dessutom att inte bli sjuk: klientavgifterna inom social- och hälsovården stiger och det blir en självrisk för läkemedelsersättningar.
Kommunerna kan använda sin möjlighet att ta ut lägre avgifter eller bevilja social- och hälsovårdstjänster avgiftsfritt, men också kommunekonomin är under hård press. Det är ju inte bara statlig åtstramning medborgarna får känna av – även kommunskattesatserna är överlag på väg att höjas.
För löntagaren är det ingen stor uppoffring att indexjusteringen av beskattningen slopas nästa år. Ramavtalet på arbetsmarknaden gör det i praktiken omöjligt att skärpa inkomstbeskattningen mer än så. Låginkomsttagare kompenseras av att grundavdraget och arbetsinkomstavdraget i beskattningen höjs. Resultatet är således en liten utjämning av nettoinkomstnivåerna.
En kosmetisk sänkning av gränsen för den så kallade solidaritetsskatten från 100 000 till 90 000 euro har ingen betydelse för inkomstfördelningen och rättvisan. Det har inte heller sänkningen av inkomstgränsen för den högre kapitalskattesatsen till 30 000 euro; det är ett smalt skikt som har kapitalinkomster av den storleksordningen.
Det är ett mysterium att just barnbidragen är en utgiftspost som staten vill spara på. Det går emot grundläggande familjepolitiska och demografiska mål.
Det kräver en del byråkrati att göra barnbidragen inkomstrelaterade eller beskatta dem progressivt, men ur rättvisans synvinkel är det ändå bättre än att rakt av skära ner dem för alla. Det går rentav att misstänka att en gammal tanke om att fattiga helst inte ska föda barn lever kvar.