Svångremmen göder extremism
Det värsta ser ut att vara förbi i krisländerna men lugnet är bedrägligt. Statsskulderna fortsätter växa och skrivs de inte ner kommer en ny kris.
Under senare tid har det varit rätt tyst kring de krisdrabbade länderna i euroområdet. Grekland är på väg att få ytterligare ett stödpaket medan Irland och Spanien lämnat sina stödprogram. Om allt går väl gör Portugal detsamma senare i vår. Också arbetslösheten har börjat komma ner i Portugal och Irland, men är fortfarande på en outhärdlig nivå i Grekland och Spanien. Räntorna har kommit ner så mycket att Italien, som varit på randen att ramla i stödmekanismens famn, kan idka en sund handel med sina statsobligationer. Det finns inte längre spekulationer om att något krisland kan tvingas överge euron.
Budgetunderskotten har minskat men statskulderna är fortfarande förfärande höga och de slutar inte öka. Varken inflationen eller den ekonomiska tillväxten kommer i någon högre grad att hjälpa till med att sänka skuldberget. I euroområdet som helhet förutspås en årlig tillväxt på cirka 1,5 procent på medellång sikt. Svårigheterna med att få företagsfinansiering i många sydeuropeiska länder bidrar till att tillväxtutsikterna är dämpade, trots att reformer gjorts för att bryta stagnationen i ekonomin. Förutom att staternas skuld är hög är också hushållen skuldsatta. Bankerna dras med oroväckande mängder dåliga lån.
De hårda åtstramningar som EU och IMF föreskrivit är omstridda och impopulära. Den så kallade interna devalveringen ses som en orsak till ökad arbetslöshet och fattigdom. Nedskärningar håller åtminstone på kort sikt tillväxten nere medan den långsiktiga effekten är beroende av vilka strukturreformer som hänger ihop med dem.
Den obesvarade frågan är vad som sker med de ohållbart höga skuldkvoterna; i Grekland, Italien, Portugal, Irland och Cypern är statsskulden långa vägar över hundra procent av bnp. Det ser inte ut att finnas någon ände på vägen med åtdragen svångrem och större uppoffringar. Men fortsatt åtstramning med vidhängande arbetslöshet har uppenbara politiska risker.
Långvarig ekonomisk stagnation och utbredd fattigdom gödslar extremism till höger och vänster, populism, nationalism, främlingsfientlighet och EU-fientlighet. Särskilt kritiskt är läget för de unga, som tappar tron på både EU och den nationella politiken om de inte kan göra annat än gå och stämpla eller få ett snuttjobb för i bästa fall tusen euro i månaden.
Den europeiska räddningsfonden ESM finns till för att som en sista utväg ställa upp med stöd för euroländer som inte kan klara sina problem själva. Men någon lösning på statsskuldsproblemet kan ESM inte ge. Europeiska centralbanken ECB kan stödköpa krisländernas statsobligationer, men det minskar inte direkt deras skuldbörda. Eventuellt kunde ECB omvandla statspapper till räntefria lån som betalas tillbaka någon gång i framtiden om alls.
Hittills har Grekland fått vara det enda undantaget från regeln om att andra länder inte betalar notan. Trots att flera krisländer kan ta sig ur sina stödprogram kommer frågan om att skriva ner deras statsskulder, eller indirekt minska dem, emot. Investeraransvaret måste vara på plats om och när så sker, men också medborgarna i euroländerna får känna av en hårklippning av statsskulderna i sina plånböcker. Politikerna får efter bästa förmåga övertyga sina väljare om att följderna av att statsskuldsproblemet är olöst är värre.