Juri von Bonsdorff: Svåra svåra Syrien
President Obama och utrikesminister Kerry har halkat omkring från bananskal till bananskal i sina försök att hantera kriget i Syrien. Hbl:s Juri von Bonsdorff har lyssnat på en garvad politikerräv som befarar att USA och världen står inför en diplomatisk långdans utan lösning.
– Jag är ingen expert på kemiska vapen eller Syrien. Men jag förstår mig på makt och användning av makt. Jag har också en insikt i krig och krigföring.
Med dessa ord öppnar den prominenta senatorn och krigsveteranen, krigshjälten och före detta krigsfången John McCain sitt anförande om läget i Syrien på Council of Foreign Relations i Washington DC för ett par dagar sedan.
Jag har kommit för att lyssna på McCain i hopp om att han ska ge mig vägledning. De senaste veckornas händelseförlopp kring Syrienkrisen har varit utmattande i dess osannolika tempo och ryckighet, och svårbegripligt i dess oordning. Att veta vad man ska tycka eller tänka, att identifiera rätt eller fel har känts svårare än vanligt i globala kriser. De som reflexmässigt aldrig vill se våld eller militärmakt utövas, oavsett situation eller omständigheter, verkar ha haft det lättare. Men släpper man lite på de intellektuella bojorna blir valet betydligt mer komplicerat och krävande.
– Jag bryr mig inte om stilpoäng. Jag är bara intresserad av att nå rätt resultat.
Med de orden försvarade president Barack Obama sin Syrienpolitik i en intervju för ABC för en vecka sedan. Det var i all ärlighet inte konstigt att han fick frågan.
De senaste veckorna har Obama och John Kerry halkat från bananskal till bananskal. I en film om upptrappningen till den planerade missilattacken hade Helan och Halvan, Buster Keaton och Bröderna Marx passa bra i huvudrollerna. Men icke desto mindre har vi landat i ett läge där flygräderna har lagts på is, Bashar al-Assad har för första gången erkänt att han har kemiska vapen och lovat ge dem ifrån sig, och Ryssland har engagerat sig i diplomatin som nu har åtminstone en tillstymmelse till chans.
Läget är med andra ord bättre än när föreställningen på Cirkus Obama började, eller hur? Fel, säger John McCain.
Det som nu står i beråd att inledas är, enligt McCain, en diplomatisk långdans där al-Assad kommer att ljuga, bedra och förhala utan att längre behöva frukta en militäraktion från USA. John Kerry har försökt övertyga omvärlden om att ett snedsteg från al-Assad fortfarande kan leda till en missilattack. I teorin är det möjligt, men i praktiken, menar McCain att USA förlorat sin trovärdighet.
Avtalet innebär också enligt McCain att al-Assad själv går fri från straff trots att han använt kemiska vapen mot sin befolkning (i USA tvivlar ingen på att Assad är den skyldige). Det skickar fel signaler till andra despoter, främst i Iran och Nordkorea, anser McCain.
McCains största invändning mot avtalet berör ändå avsaknaden av åtgärder för att få ett slut på själva konflikten, som krävt 100 000 människors liv och som enligt McCain försvårat situationen för USA:s allierade, stärkt Irans och Hizbollahs position och öppnat dörren för islamska extremister i Syrien. De här problemen utgör hot mot USA säkerhet, inte bruket av kemiska vapen, hur brutalt det än må vara, hävdar McCain.
Vore McCain president (han har gjort två misslyckade försök) skulle han ge attackorder åt militären, inte för marktrupper, men nog flygräder. I hans tankevärld kräver USA:s trovärdighet det. Men lösningen till hela konflikten är att beväpna den moderata gerillan, den Fria Syriska Armen, hävdar han. McCain vill slå till mot Assad förnatt försvaga honom, i kombination med militärhjälp till gerillan. Det är den rätta vägen att tvinga al-Assad till förhandlingsbordet säger senatorn från Arizona.
John McCain kommer från en släkt med generationer av amiraler och krigshjältar. Det är ingen hemlighet att det militära maktspråket ligger högt på hans lista över konfliktlösningsmodeller. Men hans starka tro på militära lösningar känns lika förenklad som övertygelsen om att militärt våld aldrig ska användas. Verkligheten är mer komplicerad.
McCain befarar inte till exempel att militärhjälp till gerillan sakta men säkert suger in USA i kriget. Han erkänner att en balkanisering av ett Syrien efter Assad kan bli verklighet och att det i så fall skulle kräva insatser utifrån, men han säger inte hurudana. Internationella fredsbevarare? Ett nytt Kosovo?
Han vill inte heller vidkännas risken för de Al-Qaida kopplade grupperingarnas framfart om Assad störtas.
– Syrierna är ett klokt folk, de kommer inte att låta sig styras av Al-Qaida, sa McCain med en övertygelse vars grund man med fog kan ifrågasätta.
John McCains tilltro till militära lösningar härstammar dock inte enbart från familjens soldathistoria. McCain har själv sett och genomlidit tillräckligt av krig för att inte förhålla sig lättvindigt till det. Men han har en genuin uppfattning om att det är USA;s ansvar att vidta åtgärder när sådana behövs.
– Vi är inte en perfekt nation, och vi har gjort misstag, men världen är en bättre plats tack vare amerikanskt ledarskap.
Det är minsann ett diskutabelt påstående, och det klingar typisk amerikansk arrogant patriotism över det. Men samtidigt är det där vi måste ta i och fundera när vi grubblar över vårt eget förhållningssätt till Syrien och eventuella militära åtgärder. Vill vi ha ett amerikanskt ledarskap i världen?
Om svaret är nej, vems ledarskap föredrar vi i så fall? FN är det naturliga svaret, men om världsorganet är impotent inför en pågående slakt av den syriska civilbefolkningen – vad återstår då att göra? Uttala tomma och meningslösa krav om starka reaktioner, såsom de nordiska regeringscheferna gjorde för några veckor sedan? Eller ställa sig vid sidan om och betrakta slakten?
Det gjorde Obama i två år, tills han ändrade sig. Nu, efter hotet om flygräder och kryssningsmissiler pågår en diplomatisk aktivitet. Var det tack vare hotet eller inte? Kräver en lyckad diplomati med diktatoriska ledare trots allt ett reellt militärt hot som kompanjon? Eller väger riskerna med ett militärt ingripande tyngre. Kan en utomstående makt inte lösa ett lands inbördeskrig, såsom Obama sagt.
Om olyckskorparna får rätt och Bashar al-Assad inte uppvisar ärligt uppsåt med sitt löfte att låta skrota sina kemiska vapen, kommer frågan om militäraktion att ställas igen, och svaret, det blir knappast lättare att hitta än senaste gång, befarar jag.