Historik

Hufvudstadsbladet grundades 1864 av filosofie magister August Schauman i en tid av optimism och starka omvälvningar i samhället. Finland var vid tiden en självstyrande del av det ryska imperiet och Helsingfors landets huvudstad med ca 25 000 invånare och stadigt växande. "En stad i målbrottet", som HBL själv skrev år 1865.

Det första numret av notisbladet utkom måndagen den 5 december 1864 och bestod av "fyra i tre spalter uppdelade sidor med 35 cm höjd och 25 cm bredd". En årsprenumeration kostade 12 mark och upplagan det första året låg på ca 500 ex. Hufvudstadsbladet var den första av stadens tidningar att bäras hem till prenumeranterna på morgonnatten.

Redan från början valde Schauman en politiskt oberoende linje, "en tidning som är nyttig, lätt tillgänglig och läsbar för alla". Tillsammans med redaktör Otto Höjer ledde Schauman "genom omsorgsfull skötsel och pigg stil" sitt dagblad till betydande publicistisk och ekonomisk framgång i tjugoen år.

Till ett pris av 80 000 mark överlät August Schauman i oktober 1885 sitt livsverk till den 24-årige Arthur R Frenckell. Två år senare trycktes Hufvudstadsbladet i 5 000 ex dagligen och blev landets största dagstidning strax före Uusi Suometar. 1896 införskaffade Hbl Finlands första rotationspress, "en tilldragelse av rang, inte blott i Hbl:s utan i hela vår grafiska industris historia". Endast franska Le Figaro och Neue Freie Presse i Wien hade en lika modern utrustning.

Vid sekelskiftet hade Hbl förvärvat konkurrenten Helsingfors Dagblad och vuxit ytterligare, men förryskningen medförde censurhinder för den fria pressen, och försvaret av de konstitutionella rättigheterna blev alltmer framträdande i tidningen. Hbl firade sitt 50-årsjubileum under första världskrigets första månader, och kriget på kontinenten dominerade nyhetsflödet de följande fyra åren.

Det namn som vanligen tätast förknippas med Hufvudstadsbladet är publicisten Amos Anderson. 1921 förvärvade han tidningen av den illa skuldsatte Frenckell, som ändå stannade kvar som chefredaktör fram till 1928 då Anderson tog över jobbet samtidigt som han förvärvade bolagets samtliga aktier.

Den framsynte Anderson ledde begåvat sitt tryckeri- och tidningsimperium genom andra världskriget. Vid krigsutbrottet hade han förstått att lagra papper vilket gjorde att hans Tilgman Ab, Finlands då överlägset största grafiska institution, inte led av branschens ransonering.

Anderson ville alltid att Hufvudstadsbladet skulle vara "en affär", det vill säga ekonomiskt bärkraftig. Tidningens upplaga steg också under slutet av kriget till hela 80 000 ex. Vid krigslutet 1945 lämnade Anderson chefredaktörsjobbet, men stannade kvar i bolagets styrelse till sin död 1961. Eftersom Anderson inte hade några arvingar testamenterade han hela sin förmögenhet till Föreningen Konstsamfundet, som genom KSF Media i dag äger varumärket Hufvudstadsbladet.

Tidningens senaste storhetstid upplevdes under 1980-talet med statsvetaren och politikern Jan-Magnus Jansson (SFP) som chefredaktör (1974–87). Jansson var en respekterad debattör i den finländska samhällsdiskussionen, och konsoliderade Hufvudstadsbladets tradition som stark opinionsbildare i landet. I en klassisk ledare definierade Jansson Hbl:s uppdrag som "Finlands fönster mot Norden". Bägge traditioner värnar tidningen om även i dag.

Hufvudstadsbladets historia är oupplösligt sammanlänkad med det svenska språkets ställning i Finland, den finlandssvenska livsstilen och kulturen. Samtidigt lever tidningen i en global värld där nyhetsförmedlingen förändras i snabb takt. Uppdraget att vara en relevant del och ett mervärde i våra läsares vardag består. Det saknas inte utmaningar när Hufvudstadsbladet nu går mot tidningens 150-årsjubileum hösten 2014.

Källor: Egidius Ginström - Hufvudstadsbladet under 50 år 1864–1914 (Tilgmanns 1964); Jan-Magnus Jansson - Ett urval ledande artiklar i Hufvudstadsbladet 1974-81 (Hbl 1981); amosanderson.fi; wikipedia.org m.fl.