Global hälsa är ingen privat sak
Anneli Milén, nyvald innehavare av Finlands enda professur i global hälsa och utveckling, säger att frågor om global hälsa handlar om mer än bara sjukdom.– Vi behöver lära oss att se vilka stora trender i världen som påverkar hälsan i alla länder, både rika och fattiga.
När Anneli Miléns hela CV glidit ur skrivaren är det sju A4:or som ligger på hög. I de där pappren står det bland annat att hon läst sig till fyra högre högskoleexamina, att hon bott i sju olika länder under längre perioder och verkat i över 20 länder via olika projekt. Och så står där fem rader om ett projekt som stupade.
– Oj sjutton, ja! Jag ledde ett projekt för att ordna mödravård via mobiltelefon och minska den höga barnsängsdödligheten i ett antal afrikanska länder, men vi fick back på projektet så att det aldrig kunde genomföras efter att två europeiska professorer i gynekologi utvärderat planen och bedömt att tanken var god, men att projektet var ogenomförbart för att "det inte finns mobiler i de afrikanska byarna".
Milén suckar. Det här var för fem år sedan.
– Visst fanns det vanliga mobiltelefoner i byarna, minst en i varje familj.
Varför tala om ett dött projekt? Jo, för att allt som sker kan lära en något.
– Jag blev uppmärksam på att det finns blockeringar som hindrar utveckling. Jag borde ha lyssnat på min italienska kollega och jobbat mer för att påverka genom att nätverka. Vi borde ha vandrat in på möten och kontor och sagt att det visst finns mobiler i byarna. Det är svårt att införa något nytt när kunskap om de verkliga förhållandena saknas, säger hon.
Enkelt, men stort
Professuren vid Tammerfors universitets medicinska fakultet finansieras av Jane och Aatos Erkkos fond och är den enda i sitt slag i Finland. Tammerfors universitet startade sitt program för global hälsa och utveckling år 2014 och fondpengar finns till slutet av 2018, varefter universitetet tar över. Avsikten med programmet är att matcha universitetets strategi, som slår fast att universitetet utbildar visionärer som förstår världen och förändrar den.
Global hälsa och utveckling är ett ämne som bland andra svenska läkare för drygt ett år sedan krävde att införs som obligatoriskt i läkarutbildningen. Det handlar om att se trender: hur välfärden fördelas i världen, hur det offentliga privatiseras, hur sociala skillnader ökar, hur barn och kvinnors ställning ändras. Den världskända svenska läkaren och experten Hans Rosling har sagt att global hälsa handlar om enkla saker: att folk har åtminstone mat, rent vatten, kläder, bostad med glödlampa i taket, utbildning, grundläggande hälsovård och skydd mot övergrepp.
– Miljöfrågor är viktiga. Det har akut betydelse för hälsan om vattnet tar slut i ett land och det blir krig, precis som det har enorm betydelse att vissa länder försvagar arbetstagarnas villkor, säger Milén och hänvisar till Qatar där utarbetade nepalesiska gästarbetare hoppar ner från höga byggnaders tak för att ta livet av sig.
Problemen är ändå inte lokala u-landsproblem.
– Vi har extrema situationer i fattiga länder, men luftföroreningar och plaster förgiftar också kroppar i de rika länderna. Försämrade arbetsvillkor skadar och dödar också hos oss.
Grund i folkhälsoarbete
Global hälsa är en disciplin med rötter dels i folkhälsa, dels i tropisk medicin och allt mer i samhällsvetenskaperna. Den är alltså en disciplin med koppling till hälsofrågor, sjukdom, sociala skillnader, skillnader i sjukdomar på olika håll i världen, politik, ekonomi och klimatfrågor.
Milén håller med de svenska läkarna om att globala frågorna behöver få mer synlighet i vår läkarutbildning. På ett lokalt plan – med tanke på vår invandring – behöver läkare och vårdpersonal bland annat lära sig om vilka frågor som är viktiga i de kulturer patienterna kommer ifrån. Talar man om preventivmedel med unga kvinnor i arabiska familjer? Håller en del mödrar ur afrikanska kulturer fortfarande frågan om mens så hemlig för sina döttrar att döttrarna i full panik tror att de håller på att dö när de bara blir fertila?
– Kanske det som behövs är att läkare och vårdpersonal går ut, tar sig till ställen där kulturella minoriteter samlas och möter dem på hemmaplan? Vi är så fyrkantiga och fokuserade på sjukvård, medan hälsofrågor i många kulturer också är diskussioner i närsamhället.
Ett år arbetade Milén på Världshälsoorganisationen i Genève. Det erbjöd nätverkande med experter från olika länder, men var tungt.
– Där rådde då en stark avund, hård tävling och sträng hierarki. Dessutom fanns en osynlig hierarki där till exempel sekreterarna hade makt över cheferna och kunde göra livet besvärligt genom att dröja med biljettbeställningar och annat.
En annan svår plats var Papua-Nya Guinea, som i sig kändes som ett kulturellt rikt och givande land, men där krockade Miléns nordiska syn på hjälparbete med en annan kultur. Hon säger att projektet, som finansierades av australiska myndigheter, mest producerade tjocka pappersluntor, men inget i samarbete med invånarna i det fattiga landet, som skulle få hjälp med att minska världens högsta mödradödlighet. Erfarenheterna har hur som helst lärt henne något om skillnaderna i hur man förbättrar den globala hälsan.
– Det finns länder som av själviska orsaker egentligen inte är intresserade av biståndsprojekt, utan av de rikedomar som finns att få: naturgas och diamanter. Så finns det den lite naiva nordiska hjälpviljan där man måste förstå att ställa frågor. Hur kan man hjälpa? Med vad kan man hjälpa? Och: Vill de andra alls bli hjälpta?
Frihandelsavtalet och vården
Innan Milén tog emot professuren arbetade hon på Institutet för hälsa och välfärd, THL, med frågor knutna till vårdreformen. Den kunskapen tillsammans med ett globalt tänkande får henne att varna för vad ett frihandelsavtal mellan EU och USA kan betyda för den finska vården.
– Det banar helt enkelt väg för vårdjättar. När avtalet väl finns betyder det att våra händer är bundna. Då kommer frihandelsavtalet till exempel inte att tillåta upphandlingar där man favoriserar lokala aktörer i anbudsförfaranden. Det är illa för små lokala vårdföretagare och det är inget en nationell lagstiftning kan ändra. Till exempel kan privatiseringsavtal som gjorts inte rivas upp. Vi kan då inte längre göra upp upphandlingsreglementen som vi vill.
Flyktingarna som strömmar genom Europa för att också hamna i Finland är en fråga med starka kopplingar till hälsofrågor. Tillsammans med de forna kollegerna på THL i Helsingfors har Milén arbetat för att skapa kontakt till de flyktingar som har en utbildning i vårdbranschen.
– Jag ser det som självklart att till exempel läkare kommunicerar med utländska kolleger som kommer som flyktingar. På THL i Helsingfors är en del av personalen involverad i en Facebook-grupp via vilken man ordnar kaféträffar för de här nykomlingarna och diskuterar branschfrågor. Nu startar samma verksamhet i Tammerfors.
Milén säger att finska läkare också har saker att lära sig av sina utländska kolleger. Själv hajade hon till när hon hörde en irakisk läkare som undrade om de finska kollegerna alls förstår att den finska mannen behöver ett alldeles speciellt bemötande på läkarmottagningen.
– Han sade att man måste bereda sig på att den finska mannen ljuger. Han sade att vi måste förstå att när den finska mannen kommer till mottagningen och säger att han har lite knip i magen så betyder det att han kan vara mycket sjuk eftersom det ingår i hans sätt att inte klaga över småsaker. Om man tror honom kan man ställa en feldiagnos. Samma läkare sade att det kan vara bra att höra den finska mannens hustru också, för henne har han antagligen berättat för hur det står till.
Kulturkunskaperna behöver fördjupas i flera riktningar.
– Tillsammans med en magisterstuderande ska vi nu försöka ta reda på hur kvinnorna på flykt har haft det med hälsan både i sitt hemland, under flykten och nu.
Start som tandläkare
När det gäller flyktingfientligheten och misstänksamheten mot det annorlunda säger Milén att den också finns bland läkare för att kåren alltid varit mån om sin ställning och sina rättigheter. Sedan lägger hon till att dubierna också finns hos "oss andra".
Men Milén är ju själv utbildad tandläkare, räknar hon sig inte till skrået? Hur länge är det sedan hon senast lappade en tand?
Ett leende. Och en berättelse om hur karriären kommit att bölja brett.
– Det är väl trettio år sedan en tand, säger hon och drar historien om hur hon träffade en underbar ung man som ville bilda storfamilj med henne. Den unga kvinnan tänkte att tandläkaryrket gick bra ihop med familjeliv eftersom man kunde grunda en mottagning i hemmet.
Nu skrattar hon.
Tandläkarstudierna smakade trä och efter det första studieåret var det första barnet redan fött. Samtidigt hade Milén redan börjat intressera sig för forskning och hade turen att få börja med det. Det var hennes första steg till att bli expert på folkhälsoarbete.
Under resans gång har Milén lärt sig att ta två steg tillbaka och dra efter andan.
– En gång var jag i Moldavien, ditskickad för att ta reda på hur vi kunde stödja den lokala hälsovården och efter en vecka var huvudet ett enda kaos. Jag förstod inget av inget, men kom sedan ihåg att den bästa lösningen på alla problem brukar vara att göra ingenting i två dagar och lita på att något har sjunkit in, att man är kapabel att lära sig och att bitarna kommer att falla på plats.
Det är bland annat den sortens insikter den nyinstallerade professorn vill förmedla till sina elever: erfarenheter som kommit med åren och projekten.
Att hon själv gång på gång modigt kastat sig in i något nytt tackar hon Helsingin Sanomat för.
– Jag var kanske i 25-årsåldern när jag läste kultursidorna, fick upp ögonen för feminismen och för kvinnans ställning i olika länder i världen. Då förstod jag också hur privilegierad jag var. Jag rörde mig rätt mycket i grupper med kvinnliga forskare och protesterade hårt mot dem som slängde ur sig hur lätt det var att kombinera forskning med familjeliv. Det var det ju inte. Sådant kunde den som hade sin mamma som barnvakt och en man med hög lön slänga sig med. Också det försöker jag tala om med mina studerande – att det är viktigt att ha roller och arbetsfördelning helt klara inom familjen. Man måste hitta balansen, den gemensamma tiden för familjen och tiden för forskningen.
Milén vill och tror att hon kan påverka. Programmet hon leder har som mål att samarbeta med universitet i fattigare länder genom studentutbyte, lärarutbyte och gemensamma forskningsprojekt. Målet är att fler studerande än i dag lämnar universitetet gör det med en bred syn på hälsa och sociala frågor i bagaget.