Dick Harrison: Dra i nödbromsen, Finland!
Kränkta studenter som kräver godkända tentor utan att prestera, en studentkår med allt mer makt och ett utbildningssystem där pengarna är viktigast. Dick Harrison varnar Finland för att följa Sveriges exempel.
Den svenska högre utbildningen har havererat. Det menar Dick Harrison, historieprofessor vid Lunds universitet i en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet i tisdags.
När HBL får tag på honom via telefon sitter han i en bil med sin fru, men indignationen på rösten går det inte att ta miste på.
– När jag ställde krav på att studenterna skulle vara aktiva och delta i obligatoriska diskussionsövningar anklagades jag för mobbning, säger Harrison.
Han beskriver det som ett brutalt uppvaknande efter att ha varit utomlands och borta från undervisningen under ett år. De negativa tendenserna var dock tydliga redan innan han reste.
– Arbetsbeskrivningen har inte ändrats utan det är attityden och arbetsmiljön på högskolorna som har förändrats fullständigt. För tio år sedan hade det varit tjänstefel om jag inte hade ställt krav, säger Dick Harrison.
Han berättar om ett seminarium om syndaflodsbeskrivningar i olika historiska urkunder där halva klassen dök upp utan att ha läst stencilerna. När han bad eleverna som inte talade under gruppövningen att åtminstone berätta något om Noa så vägrade de.
– Det hade räckt med att säga att Noa tog väl hand om djur eller var en bra snickare. Men de visste inte ens vem han var, säger Harrison.
Efter att ha underkänt de passiva eleverna fick han höra att han kränkte deras värdighet och identitet, och att de som vuxna människor hade rätt att tala när de själva ville. Anklagelserna framfördes först till studierektor, sedan till universitetsledningen.
– Elevernas mor- och farföräldrar hörde av sig till skolledningen för att sätta dit mig för att jag begått mobbningsövergrepp genom att vara en alltför krävande professor, säger Harrison.
När han tog upp problemen med sina chefer fick han ingen respons. Tvärtom uppmanades han att göra kurserna lättare så att genomströmningen av studenter skulle öka. Han fick även rådet dela ut tentafrågorna på förhand så att fler elever klarade tentamina, något som Harrison tycker gränsar till fusk.
– När jag tog kontakt med facket så sade de bara att mina erfarenheter var vardag numera för universitetslärare. De kallade till och med systemet för korrupt, säger Harrison.
Han reagerar starkt på att det nuvarande systemet där lärosätena får pengar utifrån hur många elever de examinerar och inte utifrån kvalitén på forskning och undervisning. Det gör universiteten utsatta för konkurrens för de vet att eleverna väljer de skolor som kräver minst av studenterna för att bli godkända. Skolorna sätter det i system att låta eleverna glida igenom utbildningen utan att prestera någonting utöver minimum.
– Skolledningen kallar det för att producera studenter, säger Harrison.
I debattartikeln lyfter han också fram att studentkårerna har blivit allt starkare och har mer att säga till om på bekostnad av lärare och professorer.
–Det har blivit tjafs om varenda gruppövning, seminarium eller kurs. Studentkårerna ser sig själva allt mer som fackrörelse och varje betyg blir då som en löneförhandling, säger Harrison.
Dick Harrison har skrivit mycket om finländsk historia och besöker ofta Finland. Han tycker att den finländska skolpolitiken har varit överlägsen den svenska och att han fram till för några år sedan sett med avundsjuka på Finland. Han har märkt att kraven generellt är mycket hårdare för finländska studenter. Men nu har han börjat ifrågasätta om inte Finland också har börjat att slira inom utbildningsväsendet.
Efter att debattartikeln publicerades har även finländska kollegor hört av sig till honom och sagt att Finland är på väg åt samma håll.
– Jag uppmanar er i Finland att titta på Sverige, bli förskräckta och dra i nödbromsen!
Att flera hundra anställda nu riskerar att förlora jobben på Helsingfors universitet tror han förmodligen kommer leda till sämre undervisning.
– Jag har själv erfarenhet av snabba omstruktureringar och det är nästan aldrig lyckat. Man förlorar lätt institutionernas själ. Sedan leder sammanslagningarna till ett evigt revirpinkande som i slutändan alltid går ut över eleverna och undervisningen, säger Harrison.