"Vedlådorna var stinkande dass"
Sextio år har gått sedan Porkala återbördades till Finland. Sovjetunionen hade efter vapenstilleståndet 1944 tvingat Finland att arrendera ut Porkala på femtio år för en marinbas på det smalaste stället i Finska viken. Över 7 000 ortsbor evakuerades från stora delar av Kyrkslätt och Sjundeå och nästan hela Degerby kommun. Överraskningen var stor när supermakten gav området tillbaka redan efter elva år den 26 januari 1956.
Egentligen skulle Gunvor, 10, inte alls ha följt med på rundturen genom Porkala vårvintern 1956. Hon avskydde bussar. Men den nyöppnade gränsen lockade.
Som bonus fick hon se Mårbacka i Degerby där hon nio år senare blev värdinna. Men nu när Gunvor, som senare fick efternamnet Lemström, ska beskriva detta sitt första besök på Mårbacka måste hon erkänna att till att börja med kunde hon inte registrera något alls.
Lukten som slog emot en var så stark att den liksom tog över helt. Det var surkål och kanske något sött och något annat, det går inte att beskriva. Och den fanns överallt.
Utom i tamburen utanför köket. Där stod nämligen de gamla vedlådorna kvar längs väggarna. Men de hade fått en helt ny uppgift. Fungerade som torrdass och stank därefter.
Hönsslakt på vinden
På vinden bar fönsterbrädena tydliga spår av de höns som slaktats där.
– Praktiskt, säger Gunvors man Bror-Erik Lemström och konstaterar att hönshuvudena blev man ju på det viset behändigt av med.
Fjädrarna och blodet fick sitta kvar i fönsterbrädena.
Det är mycket möjligt att hönorna framlevde sina dagar på vinden fram till slakten.
– Så såg det lite ut, säger Gunvor.
Mycket tydde också på att man tagit av det byggnadsmaterial man fann på gården och fört det någon annanstans. Köksspisen av tegel av bästa slag var nedriven och ersatt av obrända leranhopningar. Kakelugnsluckorna var utryckta så kaklen flugit. De var ersatta av plåtluckor som inte gick att stänga. Golvet på torkens vind hade mist sina plankor som ersatts av tunna aspstammar.
Hyggligt folk
Ändå är Bror-Erik Lemströms bedömning den att det var hyggligt folk som bott på gården.
– Det kunde ha varit värre, säger han och konstaterar att arrendatorerna inte borrat hål i tröskelhöjd och den vägen föst ut tvättvatten.
Grunden var därmed torr. Och det präktiga plåttaket som lades när huset byggdes 1932 är i gott skick än i dag.
– Bästa sortens Sampoplåt, säger Bror-Erik Lemström och Gunvor tillägger att lukten numera är borta, men tid tog det och allt måste målas om, gång på gång, också i skrubbarna.
Kornodling och bärbuskar
Det hade också odlats en hel del på åkrarna trots att en del var igenvuxna av kraftiga björkar. Dem fick Bror-Erik slita upp med järnkätting. Åkern nedanför Mårbacka var fylld av tvåtumsrör som tydligen använts till bevattning.
– De hade haft en harv som var 6 till 7 meter bred och med den hade de dragit mitt på tegarna och sått korn bara på harvens bredd.
På en åker hade det planterats svartvinbärsbuskar i mängder.
– Stora, söta bär, nickar Gunvor.
Blandade känslor
Vedlådorna som blev dass och spisen som var en lerhög fotograferades aldrig.
– Här fanns så mycket att göra och kamerorna var inte så vanliga så man tänkte aldrig på att fotografera, säger Bror-Erik som erkänner att visst var man arg över förstörelsen. Men också glad över att man fick komma tillbaka. Det var blandade känslor.
För honom var det självklart att komma till Mårbacka som han lämnat vid fyra års ålder.
– Det fanns inga alternativ, säger han och erkänner att också om arrendetiden pågått ända till 1994 så hade han kommit tillbaka.
Men hans pappa Bertil ville aldrig återvända.