"Tack och lov! Det stod ändå kvar!"
Elsa Lindeberg var värdinna på Sjundby slott efter att arrendeområdet återlämnats till Finland. Hennes dagboksanteckningar från den tiden har aldrig publicerats förr.
Hört i radion om ryssarnas avfärd. Hurraa!
Den här anteckningen i Elsa Lindebergs dagbok från den 26 januari 1956 speglar bäst Porkalabornas unisona känslor den dag gränsen till Porkala öppnades. Känslor som småningom fylldes på med vemod, förtvivlan och rena ilskan när man såg vad allt som hunnit hända under de drygt elva åren Porkala var utarrenderat.
Elsa Lindeberg förde flitigt dagbok, i den telegramstil som utrymmet för en dag under en femårsperiod på en sida medgav. Hennes anteckningar från Stor-Tötar och Sjundby från åren 1944–1958 ger klart besked om händelserna den här tiden – och också om vardagen på en stor gård där värdinnan tog aktiv del i alla sysslor.
Den 17 september 1955
President Paasikivi kom med glädjebudet att vi får Porkala tillbaka och från och med den dagen kommenteras alla för återkomsten viktiga data.
Den 18 september 1955
Det var gudstjänst i Sjundeå kyrka. Kommunen och de evakuerade flaggade men i kyrkan nämnde kyrkoherden endast i förbigående saken. Så Elsas make Henrik Lindeberg passade i stället på att tacka.
Den 21 december 1955
Porkalatåget åkte för första gången utan luckor för fönstren. Elsa Lindeberg tar del av andras rapporter men har fullt upp med julförberedelserna på Stor-Tötar. Men den 4 januari 1956 tar hon tåget klockan 12.25 från Täkter och skriver:
– I Degerby husen borta, stenfötterna stack upp genom snön. Åkrarna med buskar. Sjundby park hemskt förstörd. Halva berget bortsprängt och träden borta. Såg huset och ladugården.
Den 24 januari 1956 får en delegation med ministrar och Porkalabor besöka Porkala. Elsa konstaterar att Henriks bror Gösta Lindeberg var med och besökte bland annat Pickala som "tycktes vara i ganska gott skick".
Den 26 januari 1956
Gränsen öppnas officiellt, men ännu bara för inbjudna. Elsa skriver: "Hört i radion om ryssarnas avfärd. Hurraa!" Sedan tillägger hon: "Pickala lär vara till oigenkännelighet förstört invändigt".
Den 4 februari 1956
Gränsen öppnas för Porkalaborna, men Henrik har kollat att vägen till Sjundby ännu inte är plogad och sedan går dagarna med ännu mera snö. Både Henrik och Elsa drabbas dessutom av förkylning så de får nöja sig med att släktingar och vänner tittar in med rapporter från Sjundby.
Den 26 februari 1956
Det var äntligen dags: "Söndag. 6–4 grader mulet. Henrik beställde bil till Fanjunkars, därifrån häst till Sjundby. Mycket snö, hästen vadade ända till magen och på sina ställen till öronen i snö. Under en rysk äreport vandrade vi in i byggningen. Hemskt förfallet; golven med stora råtthål, väggarna bjärt målade, kakelugnarna trasiga och övermålade m.m. Snödrivor i en del rum på golvet, fönstren sönder.
Men tack och lov! Det stod ändå kvar!"