Det fria samtalet kvävs i Egypten
Fem år har gått sedan revolutionen i Egypten. På många sätt är landet i ett betydligt värre skick i dag.
KAIRO Men trots besvikelsen ångrar de flesta ungdomar inte händelsen. – Vi släppte lös en kraft som varit fjättrad i trettio år, säger Nadine Wahab, 39, som jobbar med mänskliga rättigheter.
På ytan har lite ändrats i Egypten så här fem år efter landets stora missnöjesexplosion som började den 25 januari 2011 och kostade diktatorn Hosni Mubarak presidentposten.
Kaoset är detsamma, biltutandet, böneropen och småkillarnas framfusighet. Men Tahrir-torgets hopplock av tält, banderoller och revolutionärer är ett minne blott. Nu är det trafikrondellen som dominerar och de som vågat opponera sig har avrättats eller sitter bakom lås och bom.
I efterhand liknar många egyptier Mubaraks avgång vid att hugga huvudet av ett monster men vars kropp fortsätter att leva. Den gamla statsapparaten är i stora delar intakt och militären håller i dag i taktpinnen. En av de många som ser dystert på utvecklingen är Robert Springborg, en av världens ledande experter på den egyptiska armén.
– Samtliga politiska institutioner har försvagats avsevärt och aldrig förr har Egypten varit så beroende av stöd från andra länder. De lever på lånad tid, säger han.
- Den egyptiska revolutionen började 25 januari 2011 och varade i 18 dagar. Miljontals människor vällde ut på gatorna runt om i landet och krävde ett slut på diktaturen.
- Den 11 februari 2011 avgick president Hosni Mubarak, som styrt landet i 30 år. En militärjunta tog över makten.
- I det första parlamentsvalet i början av 2012 vann Frihets- och rättvisepartiet som kontrolleras av Muslimska Brödraskapet och partiets kandidat
- Muhammad Mursi tillträdde som president den 30 juni 2012.
- Missnöjet med Muslimska Brödraskapet växer under Mursis år vid makten. När han utfärdar ett konstitutionellt dekret den 22 november 2012 blir det stora demonstrationer vid presidentpalatset.
- Dekretet ger honom makt att stifta lagar vilka inte ska kunna dras tillbaka eller överklagas i domstol till dess att den nya konstitutionen är på plats. Kort därefter går den nya konstitutionen igenom i en folkomröstning. Handlingen gav Mursi smeknamnet faraon.
- Den 30 juni 2013 väller människorna åter ut på gatorna för att kräva Muhammad Mursis avgång. Mursi avsattes av militären och landet leddes på nytt av militären och av den militärt tillsatta presidenten Adli Mansour.
- Efter att ha vunnit presidentvalet den 28 maj 2014 tillträdde Abdul Fatah al-Sisi som president i juni.
Springborg forskar bland annat vid italienska institutet för internationella affärer och anser att varenda indikator i Egypten pekar nedåt sedan 2011; den utländska valutareserven, betalningsbalansen, handeln, turismen, olja och gasexporten och produktionen av industrivaror.
– Inget går uppåt förutom bnp och den uppgången beror på statliga investeringar, säger han.
Landet har visserligen precis installerat ett nytt parlament, men kandidaterna ansågs så till den grad handplockade för sin vilja att trippa i presidentens ledband att valet – med sitt rekordlåga 28-procentiga deltagande – inte ens behövde riggas.
Under riksdagens första omröstning ratificerade de nyvalda över fyrtio av de ofta kontroversiella lagar som president Abdul Fatah al-Sisi utfärdade under sin tid vid makten.
Fängelserna är överfulla med politiska fångar. Bara under året efter militärens störtande av president Muhammad Mursi arresterades över 41 000 personer, enligt människorättsaktivisten Nadine Wahab.
Till en början låg fokus på Brödraskapets medlemmar (numera en förbjuden organisation), men snart blev även den sekulära aktivistvänstern måltavla. Bland de inlåsta är Alaa abd el-Fattah, en av landets främsta bloggare. I februari i fjol mildrades hans dom från femton till fem års fängelse för att 2013 ha brutit mot landets nya protestlag. Lagen förbjuder i princip sammankomster på mer än tio personer på allmän plats utan statligt medgivande. Kruxet är att tillstånden är svåra att få.
– Jag känner folk som sökt tillstånd och arresterats på grund av sin ansökan, säger hans fru Manal Hassan, 33.
Abd el-Fattah blev en frontfigur under revolutionen och kommer från en familj av människorättsaktivister och intellektuella. Hans fyraårige son Khaled har redan hunnit besöka pappa i fyra olika fängelser då Alaa varit fängslad under hälften av sonens liv.
Frun Manal får bara träffa sin man en timme var femtonde dag. Hon driver ett företag i den livliga stadsdelen Dokki och ordnar workshoppar och filmkvällar för landets unga dataintresserade. Lokalen på tredje våningen i ett lägenhetshus är dekorerad i glada färger med sittpåsar och en enorm svart tavla. "Grattis på födelsedagen Alaa" står det med stora bokstäver just i dag.
Men det är inte lätt att vara entreprenör i dagens Egypten.
– Varje gång vi ordnar ett evenemang, även om det bara är en filmvisning, så tar folk en risk när de kommer, säger Manal.
Hon nämner Townhouse Gallery, stans mest omtyckta konstlokal, som tillsammans med intilliggande teatern Rawabet tvingades stänga efter en räd i december. Bokförlaget Meritt mötte samma öde.
Protester tystas
– Staten ogillar tanken på att ungdomar samlas – det må sen handla om musik, konst, teater eller fotboll. Den här regimen har beslutat sig för att unga är dess fiende. Men hur kan du bygga ett land utan dess ungdom, undrar Manal och fortsätter:
– De arresterade Alaa och Maher (Ahmed Maher är medgrundare till revolutionära Sjätte april-rörelsen, reds anm.) och andra för att de hjälpte folk att organisera sig och uttrycka sina tankar. Regimen är rädd för förändring och för nya idéer.
Dataentreprenören Ahmed Elsayed, 28, har märkt att regimen utnyttjar situationen i Irak och Syrien som ett avskräckande exempel.
– Nu tycker folk att det är okej om de skjuter på oppositionella för att de är rädda för att få ett liknande kaos här. Regimen har skapat ett monster av rädsla i vår själ som hindrar oss från att försvara frihet och mänskliga rättigheter.
Trots dagens deprimerande situation ångrar inte Heba Morayef, 35, revolutionen. Men en sak grämer hon sig över.
– Vi skulle inte ha tagit för givet att vi hade tiden på vår sida. Vår chans att påverka lagar och sociala reformer hade ett bäst före-datum, säger hon.
Morayef, som i dag är en av ledarna i organisationen Egyptian Initiative for Personal Rights, var bland de inbjudna till förhandlingsbordet på de olika departementen efter upproret, men efter de första valen var de sekulära ungdomarna ute ur leken.
Robert Springborg förklarar att det inte är lätt för ett civilsamhälle att lyckas återta styret över ett land. Han menar att grundförutsättningarna är tre; att landet har utvecklade civila och politiska krafter, har en tillväxt baserad på industrialisering samt extern support av omvärlden. Egypten saknade samtliga.
Vetenskapsredaktören Mohamed Yahia, 33, som deltog i revolutionen från dag ett engagerade sig efteråt i en gräsrotsgrupp för att utbilda fattiga i demokrati.
– Folk hade ingen aning, de trodde att politikernas roll var att se till att avloppssystemet funkade snarare än att representera deras röster i parlamentet, minns han.
Bröd, frihet och social rättvisa …
Utbildningsväsendet är kraftigt eftersatt i detta land där 40 procent lever på under två dollar om dagen. Fattigdomen parat med en snabb befolkningstillväxt gör att Egyptens bnp skulle behöva öka från dagens 4,5 procent per år till runt 6–7 procent för att hålla jämna steg med behoven och infria revolutionens slagord Bröd, frihet och social rättvisa.
Det berättar den nu pensionerade ekonomiprofessorn Galal Amin, som författat ett antal populära böcker om Egypten. Han är dock inte imponerad över regeringens ekonomiska politik.
– Man hade kunnat vänta sig större aktivitet för att motverka till exempel nedgången i turismen, som att subventionera hotell, uppmuntra inhemsk turism och stärka banden till länder med potentiella turister, säger Amin.
I stället satsar regeringen på storskaliga projekt, som att bygga en ny administrativ huvudstad 45 km öster om Kairo och att utvidga Suezkanalen.
Idéerna lanserades på en internationell ekonomisk utvecklingskonferens i Sharm el Sheikh i mars 2015. Problemet är militären som fungerar som en stat i staten och kontrollerar stora delar av ekonomin. Frågan är hur stort spelutrymme den privata företagsamheten ges.
– Kommer staten att skapa ett rättsligt ramverk för att låta folk tjäna sitt uppehälle, eller kommer de helt enkelt att genomföra projekten själva? Detta kommer att bli en av de viktigaste striderna framöver, spår Magdi Abdelhadi, frilansjournalist och före detta BBC-kommentator.
Terrorismen är ett annat aber. Organisationen Timep analyserar antalet attacker, vilka har ökat gradvis de senaste fem åren, framförallt i Sinaiöknen och längs Nildeltat.
Sociala medier ökar demokratin
En positiv aspekt som många ändå är överens om är att vanliga människor nu kan vara med i debatten och diskussionen. Sociala medier är ett viktigt verktyg i att sprida information och skapa opinion.
Nadine Wahab ångrar så här i efterhand att de gamla regimkrafterna inte togs med i den politiska diskussionen efter revolutionen.
– Vi skulle ha verkat för en nationell försoning. Nu ligger saken i deras händer och de (den gamla regimen, militären och polisen) vill inte försonas med oss, säger hon. Att hitta samsyn känns som enda möjliga vägen framåt.
Den som hittills vunnit på revolutionen är armén, vars framtid såg oviss ut under Mubaraks senaste år vid makten, då sonen Gamal som inte var militär skulle överta tronen. Nu är generalernas roll åter säkrad med Sisi vid rodret.