Plutodödaren hittade ersättaren
Pluto borträknad kanske vi har åtta riktiga grannar i alla fall. Forskare i USA har teoretiska bevis för att det finns en nionde planet i vårt solsystem. – Om den finns kommer den att hittas, säger astronomen Mikael Granvik.
Även om Pluto har degraderats till dvärgplanet kan det ändå finnas nio riktiga planeter i vårt solsystem. Två astronomer vid California Institute of Technology har bevis för en nionde planet fastän ingen sett den.
– Bara två riktiga planeter har upptäckts sedan antiken. Det här skulle vara den tredje. Det är en rätt substantiell del av vårt solsystem som fortfarande finns där ute och väntar på att hittas, och det är rätt häftigt, säger astronomiprofessorn Mike Brown i ett pressmeddelande.
Att "Planet Nio", som Browns och Konstantin Batygins fynd tillsvidare kallas, har förbisetts förklaras av att den ligger i snitt 20 gånger längre bort från solen än Neptunus på åttonde banan. Därmed är den bergsäkert ljussvag.
– Det är för tidigt att säga om den finns, men om den finns, och om forskarna bara får leta efter den, kommer den att hittas förr eller senare, säger Mikael Granvik, som forskar i astronomi vid Helsingfors universitet.
Han påpekar att bara de bästa superteleskopen kan hitta planeten, och konkurrensen om teleskoptid är stenhård. Å andra sidan är det allmänna intresset stort.
– Också rent professionellt är det intressant, alla vill veta mer. Numera är det sällan astronomin granskar en fråga som är lätt att förstå, säger Granvik.
Ofattbar omloppsbana
Det vi letar efter är i och för sig en medelstor planet, 5–10 gånger tyngre än jorden. Dess omloppsbana är obskyrt lång. Då det tar 12 jordår för Jupiter och 156 jordår för Neptunus att kretsa ett varv runt solen beräknas Planet Nio göra ett varv på 20 000 jordår.
Brown och Batygin anför teoretiska bevis i en uppsats i Astronomical Journal. Bevisföringen bygger på matematiska modeller och datorsimuleringar. Brown är en av världens mest framstående observatörer, Batygin en ung men erkänd teoretiker. Deras artikel imponerar på Granvik.
– De har gjort ett fantastiskt gott jobb. De beskriver också hur deras hypotes kan falsifieras, om planeten inte finns, säger han.
– Det vore underbart om jag hittade den, men jag är riktigt nöjd också om någon annan gör det. Därför publicerar vi den här artikeln nu, säger Brown.
Dotterns förlåtelse
Från att Pluto upptäcktes 1930 ansågs den vara solsystemets nionde planet. Uppfattningen gällde till 2006 då astronomerna, med Mike Brown i spetsen, degraderade Pluto till dvärgplanet. Beslutet var omstritt. Delstaten New Mexico stiftade en lag 2007 som säger att Pluto fortfarande är en planet.
Samma år skrev Mike Brown boken How I killed Pluto (Hur jag dödade Pluto). Till alla som beskyllt honom för "planetmord", inklusive hans dotter som knappt var född på den tiden, säger han att de ska glädja sig åt att det finns en nionde planet i alla fall.
– Min dotter har sagt att hon förlåter mig mordet om jag hittar en ny planet när jag förstörde Pluto, säger Brown till Washington Post (och på hans Twitterkonto @plutokiller kan man se att flickan redan har förlåtit sin far och ritat en teckning av Planet Nio).
Dominant bjässe
Forskarna beskriver Planet Nio som ytterst dominant (i fråga om gravitation) i sin näromgivning, och det vill säga ett område större än vad någon annan av våra kända planeter dominerar.
Även om Planet Nio väcker många frågor ger den sannolikt också svar på några tidigare frågor. Den förklarar antagligen en del märkligheter i Kuiperbältet som består av tiotusentals mindre himlakroppar (asteroider och så kallade transneptuner) bortom Neptunus bana.
– Först var vi skeptiska till att en sådan här planet kunde existera, men ju mer vi undersökte dess bana och betydelse för det yttre solsystemet desto mer övertygade blev vi, säger Konstantin Batygin.
Detta är viktigt, menar Mikael Granvik.
– De började inte med att försöka bevisa att planeten finns. De började med att söka en förklaring till varför vissa himlakroppar i Kuiperbältet har likadana elliptiska banor, och till slut var en planet den bästa förklaringen, säger han.
Klocka med sex visare
Allt började med att Browns studenter år 2014 upptäckte att några riktigt avlägsna himlakroppar i Kuiperbältet ser ut att hålla märkliga omloppsbanor. Studenterna föreslog att de kanske påverkas av en hittills okänd liten planet. Brown trodde inte på dem, men bad Batygin att hjälpa honom att ta reda på orsaken.
Rätt snart insåg duon att de sex mest avlägsna av dessa himlakroppar följde elliptiska banor med samma mittpunkt. Det är anmärkningsvärt, säger Brown:
– Det är nästan som om en klocka hade sex visare som alla går i olika takt, och när du råkar titta upp pekar de alla åt samma håll. Chansen är ungefär en på hundra, men då allas banor dessutom har samma lutning, trettio grader nedåt jämfört med de åtta planeternas, kommer vi ner på en sannolikhet på runt 0,007 procent. Det kan inte vara slumpen, så vi antog att något annat formar de här banorna.
Forskarnas hypotes är att Planet Nio påverkar de här himlakropparnas bana runt solen.
– Hypotesen bör gå att verifiera eller falsifiera också utan att man hittar planeten. Men finns den så hittas den, om inte genast så inom tio femton år, säger Granvik.