Psykiater ger hopp för Paris
Den franska psykiatern Boris Cyrulnik är stolt över fransmännens sätt att hantera de våldsdåd som drabbat Paris under det senaste året. – Man har valt samhörighet i stället för hat. Det är räddningen.
Boris Cyrulnik var fem år när han första gången undkom sina judiska föräldrars öde, att gå under i nazisternas läger i Auschwitz. Med nöd och näppe undvek han att transporteras i väg från Frankrike och hamnade i stället på ett barnhem.
Ett år senare plockades han upp av en vuxen från sitt förra daghem och fick order om att hålla tyst om sin riktiga familj. Namnet han fick var falskt och vardagen tom. Sexåringen kunde varken läsa eller skriva. Utan ord och vänner fanns enbart tystnad, har han sagt.
I dag är han psykiatern som lyfte fram begreppet resiliens i psykologin – förmågan att bli hel som människa och återhämta sig även efter svåra påfrestningar.
Med sina egna barndomsminnen i bagaget ser han i dag på både barns och vuxnas reaktioner efter våldsdåd och han ser att tiderna förändras.
– Det har hänt något under de senaste femton åren. När flygplan åkte in i World Trade Centers tvillingtorn i New York i september 2001 reagerade franska barn med rädsla fastän det som skedde var så långt borta. Då fanns många traumatiserade franska barn. Efter det som hänt i Frankrike under det senaste året är reaktionerna annorlunda. Det beror på att de vuxna agerar annorlunda nu, säger han.
”Vi är inte rädda”
När de första dagarnas chock över att över hundra personer skjutits ihjäl på klubben Bataclan i Paris i mitten av november tog parisarna tillbaka det offentliga rummet.
– Efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion för ett år sedan stannade muslimerna inomhus, rädda för reaktionerna. Efter Bataclan samlades alla till demonstrationer mot våldet. De som inte var muslimer vände sig inte emot de andra. I stället sade man klart ut till sina grannar: ”Ni är muslimer och araber, men ni är också fransmän. Vi är alla fransmän! Vi är inte rädda!” Det har gjort skillnaden.
Det kunde ha gått annorlunda. Under skjutdramat på Bataclan befann sig Cyrulnik i München.
– Där var reaktionerna helt annorlunda. Där såg jag folk samlas till islamkritiska demonstrationer.
Cyrulnik talar om den tyska islamkritiska rörelsen Pegida som under några år samlat tusentals personer till manifestationer i flera städer.
– Men i Paris gick nu alla ut tillsammans. Det är ett fint självförsvar, ett bra sätt för kunna att ta sig vidare. Jag är stolt över att det blev så. Att svara på hat med mera hat är att sätta sig själv i spännbälte. Då låser man situationen. Terroristerna ville så split, men reaktionen blev mer enighet.
Cyrulnik, som själv växte upp utan sina föräldrar, pekar på vuxenansvaret vid katastrofer.
– I sådana här situationer blir vuxna tolkar för skeendet så hur de reagerar är ytterst viktigt.
- Ålder: 78 år.
- Bor: Föddes i Bordeaux av rysk-judiska föräldrar, fick sin läkarutbildning i Paris och bor i dag i Toulon i södra Frankrike.
- Familj: Hustru, två barn och barnbarn.
- Yrke: Neuropsykiater, författare.
- Produktion: Utkom för första gången på svenska år 2008 med boken Att tala om kärlek vid avgrundens rand. Har skrivit över 200 vetenskapliga artiklar och ett tjugotal böcker. År 2011 kom Quand un enfant se donne la mort (ung. När barnet väljer döden) och 2012 berättade han om sitt eget liv i Sauve toi, la vie t’appelle (ung. Rädda dig, livet kallar). Den andra delen av memoarerna, Les âmes blessées (ung. Sårade själar) gavs ut 2014.
”Man måste mötas”
När våldsdåd skakar samhället rinner också informationen i dag i väg på ett okontrollerat sätt. Tv-kanaler, radiostationer, tidningar och alla sorts nätsajter sväller av bilder och text.
– Informationsspridningen är svår att hantera. Jag har själv arbetat i Mellanöstern och bland annat varit inbjuden till Al Jazeera. Det är ett mediebolag med stora tillgångar och möjlighet att forma den information som går ut. Jag har sett information om Gazaremsan, där jag varit, totalt förvrängd i Brasilien. Jag har också sett hur barn till medlemmar i Hizbollah får utbildning i utmärkta skolor, men också hur de serverats animationer där västerländska personer tecknats med blodiga munnar. Jag fick mig förklarat att det betyder att västerlänningar äter arabiska barns hjärtan.
Hur ska vi då öka känslan av trygghet i en värld där vi omges av nyheter om terrordåd, klimatändringar, svält, arbetslöshet och flyktingströmmar?
– Det svåraste är alltid att stå ensam. Om vi inte möts och talar med varandra bygger vi upp föreställningar om varandra i våra huvuden. Då blir det farligt. Kan vi mötas så kan vi vara oense om saker, men vi kan åtminstone tala med varandra och förklara hur vi tänker.
Cyrulniks budskap är att det inte är nödvändigt att vika sig och ge upp efter attacker av den typ som våldet mot Charlie Hebdo och i Bataclan. Man kan bestämma sig för att klara sig.
Hade psykiatern själv trott på de vuxna som i tiderna sade att han mest var lämpad för betongarbete eller jordbruk hade han aldrig blivit läkare. Cyrulnik är själv en av dem som låtit återhämtningsprocessen ske i stället för att brytas ner av sin smärta, men han säger att det kräver stöd – och en möjlighet att sätta ord på sina upplevelser.