I den bruna staden grodde nazismen

På en bildskärm rullar en film från 2002. Blåvita bayerska fanor vajar då högerextremister demonstrerar mot en utställning om tyska arméns förbrytelser under andra världskriget.

På ett foto från 1987 hedrar två nynazister Adolf Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess som tagit sitt liv i fängelset.

Så slutar utställningen om nazismen. Den börjar med första världskriget och fortsätter ända till våra dagar. En röd tråd som gör det glasklart att nazismen och högerextremismen angår oss i dag lika mycket som i 1920-talets München.

På filmen från 2002 står borgmästaren framför kameran och fördömer högerextremisterna. Motdemonstranterna väsnas.

På 1920-talet var det inte tillräckligt många som stod upp mot ytterhögern. München var en annan stad, en stad där konservativa krafter kämpade mot allt nytt och modernt och såg Bayern som en motpol av ordning ­gentemot det syndiga Berlin.

Pengar och uppmuntran
Nobelpristagaren i litteratur Thomas Mann var också Münchenbo och kämpade mot den inskränkta andan i staden, som han år 1926 (fritt översatt) beskrev så här:

” Vi har bekymrat sett Münchens friska blod förgiftas av antisemitisk nationalism och Gud vet vilka dunkla vansinnigheter. München belackas som reaktionär högborg och ett fäste för rigiditet och motstånd mot tidens vilja. Vi har fått höra den kal­las en dum stad, den dummaste av städer.”

I den staden kunde Hitler ha stoppats i tid. I stället fick han uppmuntran, ekonomiskt stöd, inspiration från högervridna forskare och rasistiska publicister, fina salonge­r att agitera i när han var förbjuden att hålla offentliga tal, en skandalöst partisk rättegång som lät honom komma undan med sitt kuppförsök eftersom domaren ansåg att han handlade av ”fosterlandskänsla”.

De varningar om Hitler som bland annat lokala socialdemokrater kom med togs inte på allvar. Sedan kom den stora finanskrisen och i riksdagsvalet några år senare hade nazisternas väljarstöd stigit från 2,6 till 37 procent.

Bokbränning och konstkamp
Efter Hitlers maktövertagande blev Berlin nazisternas huvudscen. Men München förblev partiets högkvarter med hederstiteln ”rörelsens huvudstad”, och det är här som museets fysiska historia börjar. På samma ställe stod nazistpartiets högkvarter, ”bruna huset”. Staden är full av byggnader som spelade en central roll för nazismen, en roll som föll i glömska efter kriget.

Utställningen konstaterar att München i alltför många år betonat motståndet mot nazismen – vita rosen och syskonen Scholl, som gett namn åt platsen framför universitetet. I museet finns också en bild från universitetet, men på den bilden har professorer och studerande samlats för att marschera till Königsplatz där böcker ska brännas. Bredvid fotot finns ett inbjudningskort från studentkårerna. Programpunkterna är fem. Marschmusik, gemensam sång, tal av studentkåren, bränning av destruktiva böcker och tidskrifter, mera allsång.

Det var början på slutet för Mün­chens kulturella mångfald. Thomas Mann var en av dem som utsattes för en hatkampanj och valde att inte återvända från en utlandsresa. München blev den tyska konstens huvudstad, där den ”degenererade” moderna konsten hånades och ett pampigt nytt museum byggdes för den ”riktiga” nationalromantiskt präglade konsten. Haus der Kunst är konstmuseum än i dag.

Martyrer och ritualer
Genom dokumentationscentrets fönster syns hela Königsplatz invid en duk där filmer från platsens förgångna spelas upp. Den 9 november varje år marscherade nazisterna med facklor genom staden och höll namnupprop för dem som dog i Hitlers första kuppförsök. En pseudoreligiös ritual för män som upphöjts till martyrer.

Jag förstår varför staden ville förbjuda rasistiska Pegidas demonstration den 9 november i år, som samtidigt var årsdag för kristallnatten. Förvaltningsdomstolen tillät den till slut, men stadens ledning ställde sig i spetsen för motdemonstranterna med budskapet att rasismen aldrig får bli rumsren i München igen.

När jag vänder blicken mot höger ser jag Führerbau, huset där Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini undertecknade Münchenöverenskommelsen som gav Hitler en del av Tjeckoslovakien. Också på den väggen snurrar en film. Folk hurrar och vinkar till regeringscheferna som åker genom gatorna i centrum.

Det var vardagen i München: man deltog, iakttog eller tittade bort. De som hörde till ”folkgemenskapen” blev omhändertagna och accepterade den vardagsrasism och uteslutning av minoriteter som ingick i avtalet. Den som inte gjorde det fick höra ”Håll munnen så du inte hamnar i Dachau” – koncentrations­lägret utanför staden.

En turist har filmat ett minnesmärke i centrum där det var obligatoriskt att göra Hitlerhälsningen. Münchenbor trampar förbi på sina cyklar och sträcker ut armarna i farten. Än i dag är platsen ett turiststråk.
På andra bilder syns skyltar med ”judefritt” och ”judar oönskade”. Jag hajar till när jag läser en av bildtexterna. Skylten har stått alldeles i närheten av mitt hem. På en annan bild står två koncentrationslägerfångar i randiga dräkter och gräver upp en bomb vid skogsbrynet där jag brukar jogga.

I museets forskarrum ställer jag mig vid ett multimediebord och klickar mig fram på stadskartan för att se namnen på de förföljda som en gång bott i mitt eget kvarter.

Bristande upprättelse
En stor del av utställningen handlar om tiden efter nazisterna. Hur romer och homosexuella fick kämpa i årtionden för upprättelse. Hur tidigare nazister fortsatte sina liv och karriärer som om ingenting hänt.

Efter fyra timmar måste jag gå. Jag cyklar över Königsplatz och vidare hemåt, längs gatan som enligt Hitlers planer skulle blivit en av nazisternas paradgator. I flera nätter drömmer jag om politiska intriger, bruna uniformer och en hotfull spänning i luften.

Museet hjälper turister se staden med nya ögon, men särskilt för Münchenborna är det en plats att återvända till för att fördjupa sig och diskutera. Jag ser min stad på ett nytt sätt. Jag ser föraktfulla, nationalistiska, rasistiska attityder om ”oss” och ”dem” på ett nytt sätt.

Efter ett besök på museet känns det alltför skrämmande välbekant.