På ryska finns ingen rysskräck
ANALYS. Hur ser ryssarna själva på det fenomen som på svenska rentav har fått ett eget ord – rysskräck? Det är ett ord som inte går att översätta direkt till ryskan eftersom ordet inte finns. Skräcken för Ryssland ses snarare som ett irrationellt hat.
Jag försöker hitta ett ord för ”rysskräck” på ryska. Det går inte. På ryska talar man om rusofobija eller russofobi, vilket är ett ord med en helt annan laddning. Det betyder inte i första hand att man är rädd för ryssar, utan att man tycker illa om dem.
– Du vet ju hur våra skolböcker ser ut. Vi har blivit undervisade att Ryssland aldrig har anfallit någon, att det är vi som blir anfallna av andra och tvingas försvara oss. Därför förstår vi inte hur någon kan vara rädd för oss. Vi vet bara att de tycker illa om oss och vi förstår inte varför, säger en väninna i Moskva när jag frågar henne.
Jag tänker tillbaka på en diskussion jag hade med en kompis i S:t Petersburg. Hans farfar som var officer i Röda armén flyttade in hos en estnisk familj i Tallinn efter kriget. Familjen var inte det minsta trakterad över att en sovjetisk officer tog över halva deras bostad och relationerna var frostiga.
Farfadern tog det som ett bevis för att ester inte gillar ryssar. Att de framför allt inte gillade att en främmande makt tog över deras land kunde han inte förstå – röda armén kom ju som befriare. Inte heller hans barnbarn, en modern, utbildad civilingenjör som bor i Paris och är fransk medborgare, kunde förstå det.
Det är en blind fläck som har flyttats över från generation till generation. Ibland kan jag känna förtvivlan över att man i ett land där jag så ofta har upplevt empati och värme av rena främlingar fortfarande har så svårt att bara konstatera faktum: Ryssland är ett imperium med en historia av krig och expansion bakom sig, vilket har lett till trauman bland de folk som blev dominerade.
Segern över Hitler i andra världskriget har i Ryssland skapat en fullständigt kompakt övertygelse om att Röda armén befriade de baltiska länderna samt Öst- och Centraleuropa. Nästan varje gång jag diskuterar andra världskriget med ryska vänner och bekanta kan jag bokstavligen känna hur den här övertygelsen reser upp en mur omkring dem.
Det är svårt att ta sig över den därför att det skulle förutsätta en viss omvärdering av sin självbild. Jag vet hur svårt det är, tillhörande ett litet land vars självbild när det gäller kriget länge inte fick ifrågasättas. När jag insåg att det fanns mörka sidor med den finländska krigföringen under fortsättningskriget, bland annat interneringsläger i östra Karelen, var jag vuxen. Det hela kom som en mycket otrevlig överraskning.
I öppna demokratier blir man förr eller senare tvungen att gräva i sin historia. Det har Ryssland aldrig gjort, med undantag för en kort period på 1990-talet. I dagsläget där relationerna mellan Ryssland och väst är urusla har många stärkts i sin uppfattning om att problemet inte är rysskräck – det vill säga rädsla – utan russofobi, det vill säga en i det närmaste patologiskt negativ inställning mot allt ryskt. Då flyttar man över problemet på omvärlden och det blir med ens hanterbart.
Jag har stor förståelse för ryssar som är trötta på slentrianmässigt negativ inställning mot allt ryskt. En sådan finns, inte minst i Finland. Om Putin slutade med sin aggressiva politik skulle det knappast göra slut på fördomar kring Ryssland.
Men faktum är att så länge dessa fördomar konsekvent bekräftas är det mycket svårt att göra något åt dem.