Fångade av försvar
Veera Vanhanen och Birgitta Mitro ångrar inte en dag att de gjorde lumpen. Den frivilliga militärtjänstgöringen öppnade i stället nya dörrar inom försvarsarbetet. I dag har det gått 20 år sedan Dragsvik slog upp porten för kvinnor.
Snön klumpar sig kring fötterna när vårens nya rekryter vandrar in på garnisonsområdet i Dragsvik en mulen tisdag den 9 januari 1996. Filmkamerorna surrar nyfiket kring de tio tjejerna som är dagens stjärnor. Som en cirkus, skriver vår reporter på plats.
- Grundades 1993 som en riksomfattande samarbetsorganisation för den frivilliga försvarsutbildningen
- Fungerar som en paraplyorganisation för 15 andra föreningar, däribland Kvinnornas Beredskapsförbund och Nylands Brigads gille.
- Är sedan 2008 en offentligrättslig förening med lagstadgade uppgifter.
- Föreningens syfte är att främja försvaret genom att ordna utbildning för att stödja den militära förmågan och det frivilliga försvaret samt ge information och upplysning.
- Dessutom ska föreningen utveckla kvinnors möjligheter att delta i det frivillia försvaret och ordna utbildning som främjar den militära förmågan, och samordna medlemsorganisationernas försvarsutbildning genom att bland annat bistå med utbildare.
- I kurser som ordnas av MPK deltar årligen 48 000, varav 8 000 är kvinnor.
Birgitta Wecksten är en av dem som får förklara för den samlade pressen varför hon vill krypa omkring i fuktiga kläder och släpa på bandminor.
– När killarna backar ut så måste vi kvinnor rycka in i stället. Jag är färdig att stiga i fosterlandets tjänst, därför är jag här nu.
Ett knappt år tidigare har Elisabeth Rehn, landets första kvinnliga försvarsminister, bekräftat att kvinnor kommer att bli en aktiv del av det finländska försvaret.
På brigaden har man länge och väl funderat på hur kvinnornas ankomst kommer att påverka stämningen. Tidigare under hösten har de första kvinnliga militärtjänstgörarna redan gjort entré på andra garnisoner runtom i landet. Nu står Svenskfinland i tur.
Udda fåglar
En tvättmaskin införskaffades för att kvinnorna skulle kunna tvätta sina underkläder och Birgitta, som nu tjugo år senare heter Mitro i efternamn, minns förändringarna som gjordes enkom för kvinnorna.
– Vi hade gardiner vid fönstren uppe vid takkanten, så att de inte skulle kunna se in från stugan mitt emot. Och till skillnad från pojkarna hade vi en spegel.
Intresset för de exotiska beväringarna mattades inte av i första taget. När de kvinnliga rekryterna åkte skidor in i en vak under utbildningen flockades pressen igen för att se hur de klarade sig. Fascinationen märktes också bland de övriga beväringarna.
– Vi kvinnor var uppdelade i två plutoner. När de enheter som inte hade kvinnor såg oss var deras reaktion att ropa ”kolla, kolla, där är de!”, berättar Mitro.
Fjorton år senare, när Veera Vanhanen ryckte in vid pionjärregementet i Keuru 2010, väckte de kvinnliga rekryterna ingen uppståndelse.
Där vissa utbildare 1996 hade svårigheter med att godta kvinnlig närvaro i Dragsvik hade de flesta av Vanhanens överordnande redan haft kvinnliga kolleger i underofficersskolan.
– Bland äldre personer kan man märka att de fortfarande inte godkänner det. I reservofficersskolan kände jag ibland att vad gör jag här ... turligt nog fanns där en annan tjej på pionjärlinjen, säger Vanhanen.
UTMÄRKELSE. Att motta reservofficersskolans kors var ett stolt ögonblick för Veera Vanhanen som trots upprepade förkylningar klarade utbildningen.
När jag träffar Vanhanen och Mitro en klar decemberdag på Förvsarsutbildningsföreningen MPK:s kontor i Tölö är det i rollen som kolleger de möter mig. Vanhanen är sedan augusti föreningssekreterare för Kvinnornas Beredskapsförbund rf medan Mitro i över tio år jobbat med försvarsutbildning på MPK.
Båda föreningarna samarbetar om att utbilda kvinnor i förvarsfrågor och medborgarfärdigheter. Vanhanens förening riktar sig enbart till kvinnor medan MPK är en offentligrättslig förening. Det betyder att de har lagstadgade uppgifter som att utbilda reservister och erbjuda kurser i frivillig beredskaps- och säkerhetsutbildning, och att utbilda kvinnor i frivilligt försvar.
Vägen hit hängde på en skör tråd för båda två. Mitro hade redan fyllt 27 när det blev möjligt att som kvinna göra lumpen. Hennes pappa såg en annons i tidningen om chansen och ringde upp.
Vanhanen var redan som ung inställd på att dra på sig uniformen, men tvekade.
– En tidigare pojkvän sade ”stick inte dit, du klarar det inte, det är ingen plats för kvinnor” – och jag trodde honom. Jag hade fått för mig att gränsen för kvinnor gick vid 25 men när jag kollade upp det märkte jag att det inte stämde. Jag fyllde 30 under tjänstgöringen.
Könlös samhörighet
Att gå från att vara nästan klar ekonom som Mitro, och med erfarenhet från arbetslivet som Vanhanen, gjorde att året i armén tedde sig en aning annorlunda.
– Det var som att vara på semester. Det fanns alltid mat, någon berättade vad man skulle ha på sig och vad man skulle göra den dagen, berättar Vanhanen och brister ut i skratt.
- Grundades 1997 av flera finländska organisationer som ville starta en förening för att värna om den finska kvinnans beredskapsfärdigheter som en del av totalförsvaret.
- Ordnar kurser och utbildningar med målsättningen att öka säkerheten, bland annat beredskap i att agera i vardagens risksituationer och undantagsförhållanden.
- Två gånger per år ordnas nationella storövningar, så kallade NASTA-övningar, som är öppna för alla kvinnor.
- I föreningen ingår andra organisationer, bland annat Marthaförbundet och Soldathemsförbundet.
Trots att det gick fjorton år mellan Mitros och Vanhanens tid i militären delar de många liknande minnen. Den blå baddräkten som hör till ett av de få klädesplagg som försvaret designat med kvinnor i åtanke väcker fortfarande känslor av obehag hos båda. Andra gemensamma minnen är frågeformulären under uppbåden som var allt annat än anpassade för kvinnor.
Mitro berättar om sin karriär som frisör – fem mark för att raka hela huvudet, tio mark för en snaggad så kallad ”crew cut” – och hur hon fick övertala en mycket motvillig manlig kollega att klippa hennes hår kort. Och hon kommer ihåg spelkvällarna tillsammans med pojkarna efter kvällsprogrammet, inne i flickornas stuga i Dragsvik.
– Ett starkt minne är hur jag plötsligt fick upp ögonen för hur sårbara pojkar egentligen är – hur hårt de till exempel tar det om deras tjej lämnar dem, eller om de har problem i förhållandet, säger Mitro.
Tror ni att killarna upplevde det likadant?
– Kanske, säger Vanhanen, och fortsätter i följande andetag:
– Det var positivt att båda könen gjorde saker tillsammans, det gör det lättare att förstå varandra.
”Vad var det jag sade”
Under de tjugo år som kvinnor kunnat göra militärtjänstgöringen har mängden frivilliga legat på ungefär samma nivå, med en liten ökning under de senaste åren. Att utöka mängden faller på att kapaciteten inte räcker till, och kvinnor utgör alltjämt ett udda tillskott.
Det faktum att kvinnor själva väljer att göra militärtjänstgöringen är ett argument som fortfarande hänger kvar. Birgitta Mitro upplevde att killarna spräckte hål på sina egna klagomål när de insåg att de antagligen ändå ryckt in, även om militären varit frivillig för män.
Vanhanen framhåller att frivilligheten märks i kvinnornas höga motivation. Skuggsidan är att de goda prestationerna kan bli ett slagträ i handen på dem som inte klarar sig lika bra.
– När jag blev antagen till underofficersskolan var det svårt att svälja för en del av killarna som inte kom in, säger Mitro som utbildades till båtförare.
Den nya graden betydde en flytt från den bekanta kvinnostugan i 2:a kustjägarkompaniet via underofficersskolan till transportkompaniet, men eftersom kvinnor i finska armén måste ha egna rum fick Mitro inte bo tillsammans med de övriga underofficerarna.
– Jag fick ha min säng i underofficersskolans personalrum och dela dusch med dem. De andra bodde på en annan våning, medan jag bodde ensam längst borta. I det skedet var samhörigheten en aning sämre, säger Mitro med ett skratt.
Tillbaka i Keuru, efter utbildningen i reservofficersskolan i Fredrikshamn, placerades Veera Vanhanen i ett annat rum än de öviga aspiranterna, tillsammans med de kvinnor som stannat på garnisonen och genomgått underofficersutbildningen.
– Det är klart att informationen inte löpte på samma sätt. Aspiranterna snackade inbördes hela dagen lång och de kom inte alltid ihåg att föra budskapet vidare ... Men det var inga problem i sig med att vara chef, med tanke på mitt kön.
Även om det uppstår problem är tröskeln att ta upp dem hög.
– Om man gör det möts man lätt av ett ”du har kommit hit frivilligt”. Jag upplevde ibland att man helt enkelt måste orka, trots att det inte skulle få vara så. Att det här får jag inte ta upp för att inte mötas av ett ”vad var det jag sade”, du har själv valt det här.
MÅLMEDVETEN. Birgitta Wecksten, numera Mitro, var en av de tio kvinnor som den 9 januari 1996 inledde militärtjänstgöringen vid Nylands brigad i Dragsvik.
Lika, men ändå olika
I USA fick en långvarig kamp sitt slut i december då det amerikanska försvarsministeriet meddelade att kvinnliga soldater inte längre hindras från att aktivt delta i strid.
De kvinnor som frivilligt gör militärtjänstgöringen i Finland särbehandlas inte i utbildningsskedet eller i ett möjligt krigsscenario. I praktiken betyder det att kvinnorna strider i första linjen tillsammans med sina manliga kolleger.
Men varken Vanhanen eller Mitro är förtjusta i tanken.
– När jag besökte Kauniala och berättade om att jag tjänstgjort blev krigsveteranerna och lottorna väldigt upprörda. De var djupt övertygade om att fronten inte är rätt plats för kvinnor. Dessutom, om man vill komma åt män attackerar man deras kvinnor – i det avseendet är de måltavlor i stridstrupperna, säger Mitro.
– Kvinnor passar inte i första linjen, om inte gruppen är väldigt tajt och har gjort allt tillsammans under en längre tid. Om vi har separata stugor för kvinnor och män är det i en stridssituation ingen skillnad hur bra vi än upplever att vi känner varandra. Det är mänsklig biologi, om honan skadar sig vårdar hanen henne och så slutar allt i katastrof, säger Vanhanen eftertänksamt.
I Sverige har kvinnliga och manliga rekryter alltid bott blandat under utbildningsperioden. Där slopades den allmänna värnplikten 2010 och försvaret är baserat på en yrkesarmé. Vanhanen berättar om en kollega som känt sig obekväm i samband med en samnordisk övning där de svenska kvinnorna delade duschrum med killarna.
– Det är vardag för dem – när man från första början gjort allt tillsammans är det inte längre någon skillnad om man har bröst eller inte, könet tappar betydelse.
Är det här något man borde fundera på i Finland?
– Det har både fördelar och nackdelar. Om man har en yrkesarmé är det en bra idé, men när man har allmän värnplikt där unga människor hänger tillsammans länge ...
– ... kan det bli konfliktsituationer, fyller Mitro i.
En blick mot framtiden
En bister decemberafton fylls Riddarhuset i Helsingfors av ett dovt klirr från medaljerna som pryder gästerna som kommit för att fira MPK:s årsdag. På plats i de tunga takkronornas sken finns Veera Vanhanen, Birgitta Mitro, i egenskap av administrationsansvarig för MPK, och Elisabeth Rehn. Den före detta försvarsministern hedras i kväll med föreningens högsta medalj för hennes insats för kvinnor i försvaret.
Verksamhetsledaren för MPK, Pertti Laatikainen, lyfter i sitt tal upp hur intresset för föreningens verksamhet under de senaste åren stadigt ökat, och hur andelen frivilliga försvarsutbildade är en alltmer relevant del av det strategiska totalförsvaret. Kvinnornas roll har blivit viktigare, i synnerhet i det icke-militära försvarsarbetet.
För Mitro och Vanhanen falnade inte intresset för försvarsfrågor efter att året i armén tog slut, tvärtom. De fortsatte gå på repetitionsövningar och frivilliga evenemang, och när de erbjöds chansen att jobba inom föreningsverksamheten tog båda fasta på den.
Till debatten om allmänt uppbåd som också skulle innefatta kvinnor ställer sig både Vanhanen och Mitro försiktigt positiva.
– Under uppbåden upptäcker man de personer det inte går så bra för. Det skulle vara bra om också flickor som har problem kunde fångas upp i det skedet, erbjudas hjälp och dirigeras i rätt riktning, säger Vanhanen.
– Det är ingen dålig idé med allmänt uppbåd. Alla behöver kanske inte vara värnpliktiga, men alla skulle ha en skyldighet att tjänstgöra. Inte är det jämställt att män måste göra militärtjänstgöring men inte kvinnor, säger Mitro.
Fler kvinnor i militären skulle inte skada, men båda kvinnorna ser inte militärtjänstgöringen som den enda möjligheten. I stället kunde man skapa en ny form av icke-militär civiltjänstgöring med fokus på försvarsarbete, medborgarfärdigheter och praktiska kunskaper som att klara sig utan el och vatten.
– Där kunde man lära sig nyttiga saker som gör en till en god, medveten medborgare, avslutar Mitro.
Har det finländska samhället förändrats av att kvinnor tjänstgjort i militären i tjugo år?
– På sitt sätt, inte kanske synligt men det har säkert gjort sin sak genom att förbättra jämställdheten, säger Vanhanen.
– Det har visat att alla har lika chanser, oberoende av kön.