Gunni förverkligade sina drömmar
Gunni Eriksson är som Edith Piaf, hon ångrar ingenting. Åtminstone inte att hon gick i pension för ett halvår sedan. Det bästa som hänt efter det är pilgrimsvandringen i Spanien.
Eller, när man ser på Gunni och hennes fyraåriga basset Nicke undrar man om inte han ändå är det bästa som hänt henne.
När Gunni för ett år sedan insåg att hon går i pension detta år var det inte precis så hon hade tänkt sig det från början. Några år tidigare hade hon mist Erkki, sin livskamrat sedan 30 år tillbaka, och även sin dåvarande basset. Hon stod inför att börja sin pensionärstillvaro som singel.
– Jag är ensam nu, men samtidigt fri och kan göra vad jag vill, sade hon när vi träffades i våras, strax före pensioneringen från jobbet som ekonomichef på Bukowskis i Helsingfors.
– Jag har jobbat, jobbat och jobbat. Jag har trivts med det, men livet måste vara något annat. Det kan inte vara bara att man kommer hem, somnar över en bok för att gå på jobb igen, sade hon då.
Nu, efter en händelserik sommar och höst sitter vi i köket i våningen i Dickursby i Vanda. Morgonrundan med Nicke är undanstökad. Dagen ligger öppen, det är inget som brådskar.
– Det var rätt tid att lämna jobbet. Jag sörjer det inte alls. Tiderna är hårda i arbetslivet, det händer hela tiden så mycket.
– Det bästa jag gjort var pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela i höstas. Tvåhundra kilometer blev ovandrade, när jag blev krasslig och måste ta tåget, det grämer mig så pass att jag tänkt göra den biten på nytt.
– Å andra sidan träffade jag så många intressanta irländare under de två månaderna jag pilgrimsvandrade att jag funderar på att kanske ändå vandra i Irland i stället, säger hon med pensionärens nyvunna lättsinne.
Om den 800 kilometer långa vandringen var det bästa, så är den sega flunsan hon skaffade sig, det sämsta som hänt under året.
– Jag förstår nu att jag inte borde ha fortsatt att gå innan den hade släppt helt. Nu koncentrerar jag mig helt på att bli virusfri igen.
Fyrbent projekt
Det andra stora projektet består av en fuktig trofast blick, två långa öron och fyra korta ben.
– Samma dag jag gick i pension fick jag ett samtal från Basset Rescue som tar hand om herrelösa basset hounds. De erbjöd mig två pojkar varav den äldre redan var åtta år. Jag avböjde, men så ringde de en stund senare och erbjöd Nicke, 4 år. Han fanns i Pargas så det var nära stugan.
Gunni, som ännu i våras resonerade att en hund inte är det fiffigaste med tanke på hennes förestående resor, föll pladask.
– Nicke är min sjätte basset. Den tidigare ägaren som måste avstå från honom på grund av olika orsaker är så fäst vid honom att hon lovar ta hand om henne när jag är på resor.
– Men han drar åt alla håll, skäller ut andra hundar och jagar katter, så jag har mycket jobb med honom ännu. Det är mitt nya stora projekt.
Under det första halvåret som pensionär har almanackan varit välfylld. Nästa år blir det tid att tänka efter.
– Då ska jag fundera på vad jag vill göra med min tid. Redan nu vet jag att jag absolut kommer att ta emot tillfälliga jobb om och när sådan erbjuds.
De första erbjudandena har redan kommit. En firma vill bland annat att Gunni lär personalen svenska genom att dra konversationskurser där de får öva upp sin ekonomiska terminologi på svenska.
– Det finns också mycket frivilligjobb. Jag har en Röda Korset -utbildning som gör mig kompetent som stödperson för invandrare. Sådant gör jag gärna.
Som ekonom är hon medveten om att hon har mindre pengar att röra sig med nu än tidigare.
– Det går visserligen mindre åt till kläder när man inte är i arbetslivet och så äter man ju inte ute varje dag. Men visst får man tänka efter om det är värt att åka in till Helsingfors så ofta. Efter årsskiftet kostar en tur och retur -biljett 11 euro.
– Det finns inga pensionärsrabatter inom regionaltrafiken såsom i Stockholm där de genast frågade om jag ska ha biljett till reducerat pris, så kallad "vuxen-vuxen" -biljett, som de omskriver pensionärsbiljetten där.