Grannen betalar hyran med tid
På Sanervakoti-boendet samsas studerande med långtidssjuka, men på olika våningar. Alla vinner – de studerande bor billigt och de sjuka får sällskap och omväxling i vardagen.
I köket i översta våningen på Skakkäppsvägen 4, Kvarnbäcken, ligger några brädspel på hög, stolarna är lite bohemiskt olikfärgade, två kaffekokare vittnar om många invånare och på kylskåpet hänger en lista över disk- och städturer.
En och två våningar ned är köket och korridorerna identiska, men ändå inte. Julljus i fönstren, plastgran, matbord, och över alltihopa en svag lukt av institution.
”Grannarna på övre våningen”, som de kallas, det är studerandena som bor i de små ettorna i översta våningen. I de övriga våningarna bor personer med kroniska sjukdomar, ofta någon demenssjukdom, som behöver mycket hjälp. Längst ned bor en handfull personer som rehabiliteras för psykisk sjukdom.
Kalevi Knuutinen, 52, som studerar till sjukskötare behövde inte tänka två gånger innan han slog till. För två veckor sedan flyttade han från Vichtis in på översta våningen på Skakkäppsvägen. Det blir betydligt närmare till skolan på Sturegatan, som snart flyttar in på metroavstånd i Fiskehamnen.
– Jag blev genast förtjust i konceptet. Här får man praktik med detsamma, och dessutom är hyran billig, säger Knuutinen och kavlar ut en degplatta för pepparkakor.
Maire Korpi trycker ut några gubbar, änglar och stjärnor och Knuutinen lägger dem varsamt på plåten.
20 timmar per månad
Eller ungefår fem timmar i veckan, är det meningen att grannarna på övre våningen ska umgås med dem i de nedre. För det får de bo för 350 euro i månaden, och de som studerar kan få timmarna till godo som studiepoäng. Det är Diakonissanstalten som driver boendet, och de flesta som bor här studerar vid yrkeshögskolan Diak eller diakoniinstitutet HDO.
Det är inte någon betungande arbetsmängd, förstår man av Knuutinens lätt höjda ögonbryn. Socionomen Tuulia Kivisaari, som ansvarar för att arbetsfördelningen löper och stödjer de studerande, konstaterar att det händer att studerande söker sig ned till de gemensamma utrymmena och hjälper till eller bara umgås då de har en ledig eftermiddag, även om extratimmar inte ger några fler studiepoäng.
Samma dag som Kalevi Knuutinen flyttade in flyttade en ny invånare in också i våningen under. Han är aningen yngre än Knuutinen, och den person som Knuutinen i första hand ska ägna sig åt. De brukar gå ut och promenera, och Knuutinen tränar tal med sin granne som har problem med talförmågan.
– Redan det att vi är i ungefär samma ålder skapar ett band, en sympati. Och visst fördjupas relationen efter hand, säger Knuutinen.
Själv har han erfarenhet av flera andra jobb, bland annat som disponent, livsmedelstekniker och inom missbrukarvården. Hans yngsta grannar är bara 16 och har kommit direkt från skolbänken. För att trivas är det viktigaste ändå att man gillar människor, säger Knuutinen.
– Det är viktigt att man bryr sig. Så ska man förstås kunna handskas med olika sorters människor och inte bli skrämd alltför lätt.
– Man måste vara tolerant och godkänna att folk är olika, tillägger Kivisaari.
Särskilt glädjer hon sig åt att den vardagliga hjälpen faller sig så naturligt. Går man ut på en cigarrett får man kanske sällskap, och ser till att sällskapet återbördas tryggt innanför de låsta dörrarna igen.
Den som lider av en demenssjukdom kanske inte minns vad som hände för fem minuter sedan, men känslan kan dröja kvar längre än så.
– Den stunden man har det trevligt blir en bra erfarenhet som gör en väl till mods. Många är rastlösa, och bara att sitta bredvid och titta på teve, vara närvarande, kan vara lugnande för någon som lider av en demenssjukdom, säger Kivisaari.
Fler nyanser i vardagen
Och så blir det förstås omväxling i vardagen. Även om de anställda vid Sanervakoti ordnar aktiviteter varje dag blir dagarna lätt långa.
Tanken är att få in syre och ny aktivitet i tillvaron för dem som är sjuka, säger boendets chef Anna-Liisa Arjama.
– Jag tror att alla vårdhem lider brist på frivilliga och hjälpande händer. De anhöriga besöker aldrig de sina för ofta. Det här är en lösning på det, säger Arjama.
Ingen patentlösning på ett ökat vårdbehov kanske, men väl ett slag för ökad gemenskap.
– Det är absolut ett arrangemang som är givande för alla parter, och som säkert kunde börja användas också på andra håll, säger Kivisaari.