Stavanger söker nytt liv efter oljeruset
Norge ställs inför en ny situation när oljepriset rasar och företagen skär ned.
I oljehuvudstaden Stavanger går tusentals utan jobb i en bransch som tidigare präglats av arbetskraftsbrist. Men även om baksmällan efter festen är hård menar många att krisen också för något gott med sig.
– Det har varit som i guldruschens Klondyke, säger Jarle Tverborgvik, själv arbetslös.
Hemmet i villaområdet i Sandnes, grannkommun till Stavanger, är knappt tio år gammalt men nyss utvidgat. Från övre våningen hörs det karaktäristiska ljudet från en tv-apparat som visar barnprogram. Nu finns det plats för hela den nybildade familjen efter att Jarle Tverborgvik och Anne Brit Berge har blivit sambor.
Tverborgvik beklagar att inredningen inte riktigt är så färdig som han skulle vilja. Med honom som arbetslös och Anne Brit Berge på tidsbundet kontrakt får nya möbler vänta.
Sedan 1986 har ingenjören Jarle Tverborgvik arbetat i oljebranschen. Sitt första jobb han sökte till, sedan dess har nya anställningar och uppdrag kommit nästan av sig självt.
I december i fjol förändrades allt. De senaste åren hade han arbetat som konsult via sin egen firma men med heltidsuppdrag som inhyrd för bland annat Aker och Statoil – ett inte alls ovanligt arrangemang. Med två veckors varsel fick han ändå höra att det inte blir någon fortsättning. Bolaget skulle spara.
Jarle Tverborgvik är beredd att söka sig utanför oljebolagen för att få jobb, men enligt honom drar sig potentiella arbetsgivare för att anställa sådana som han. De är rädda för att tidigare oljeanställda söker sig tillbaka till branschen när det vänder. Sambon Anne Brit Berge arbetar nu med administration inom sjukvården. Foto: Gustav Mårtenson
Det får bli ett långt jullov, tänkte han.
Så gick januari.
– I februari insåg jag att det började bli problem.
Sedan dess har det blivit 130 arbetsansökningar och väldigt många informella möten med bekanta och kontakter, men ännu inget napp.
– Ett praktikantjobb som bilförsäljare hade 150 sökande, berättar han.
För det är många som är i samma situation. Jarle Tverborgvik hör till de cirka 35 000 som har blivit arbetslösa inom olje- och gasbranschen som vid ingången av 2015 sysselsatte cirka 330 000 personer i Norge direkt och indirekt.
Taxibilar utan kunder
Oljebromsen, nedskärningarna, krisen – nedgången har många namn. Den började 2014, har pågått hela 2015 och beräknas enligt de ekonomiska institutens prognoser fortsätta åtminstone 2016, kanske längre.
Forskaren Ådne Cappelen vid Statistiska centralbyrån i Norge, SSB, säger att det handlar om en nödvändig anpassning hos bolagen efter en ohållbart hög investeringstakt – i kombination med ett oljepris som rasar. I veckan var den så kallade Brentoljan nere på sin lägsta nivå på tio år.
– Det faller och faller, det tar aldrig slut, kommenterade Nordeas oljeanalytiker Thina Saltvedt prisutvecklingen för E24.no.
Johnny Haugnes driver ett textilföretag med butik i Stavanger men kunder i bland annat Bergen och Oslo. Det är dem han nu främst satsar på. Foto: Gustav Mårtensson
Arbetsgivarorganisationen Norsk olje og gass talar också om en nödvändig effektivisering efter att kostnadsnivån gått upp under flera år.
I Stavanger är effekterna mest omfattande, orten som efter oljefyndet i Nordsjön inför julen 1969 har kallats Norges oljehuvudstad. Här finns en av de största trähusstadsdelarna i norra Europa men också området Forus med olje- och gasföretagens kontor.
Goda tider med höga löner och bostadspriser som slår dem i huvudstaden Oslo har rått. Nu berörs företag i branschen men också många kringverksamheter.
Där det tidigare varit svårt att få rum, står i dag hälften av hotellrummen tomma, vilket visserligen också beror på flera nya hotell som öppnat. Taxichaufförerna står på rad vid flygplatsen och talar om alltför få kunder – många som flygpendlar har fallit bort. Och dyrare restauranger, som det finns gott om, har fått se kunderna flytta över till billigare kedjor.
– Driver du en reklambyrå i Stavanger är det lätt att säga att mer än trettio procent av omsättningen inte borde komma från oljebranschen, men det är svårt eftersom de betalar bäst, beskriver Egil Hollund, kommunikationschef på den lokala handelskammaren Næringsforeningen.
En som säger att han nu måste jobba betydligt mer är Eivind Christian Dahl, fastighetsmäklare och chef på DNB Eiendom i Stavanger.
På ett år har bostadspriserna gått ned med drygt fyra procent. Det är ändå i förlängda försäljningstider som den största förändringen märks. Tidigare kunde lägenheter och bostäder gå före visning, men nu dröjer det, enligt Dahl, 55–60 dagar innan de blir sålda.
– Goda löner har gjort det möjligt att köpa flotta hus. Många har också investerat och hyrt ut.
En vanlig familjevilla kostar enligt honom kring en halv miljon euro, men betydligt dyrare exempel finns också.
Norska mått
I länet Rogaland, där Stavanger ligger, har arbetslösheten ökat med hela 80 procent på ett år. Det är väldigt höga siffror men betonas bör att utgångsläget var lågt. Nu är 4,1 procent enligt arbetslöshetskassan utan arbete här.
För den som är van vid finländska nivåer, cirka 9 procent arbetslösa, är det inte speciellt mycket. Och jämfört med en ekonomisk tillväxt som knappt går på plus i Finland låter den norska prognosen på en tillväxt på 1,5 procent i år heller inte så illa.
Men det handlar om en försvagning från i fjol. Arbetslöshetsgraden har ökat med 1 procentenhet på riksnivån, i ett land där det, enligt bland andra Jarle Tverborgvik, inte är alldeles lätt att säga att man är utan jobb.
Stein Erik Atvestad säljer fisk i den kombinerade fiskhandeln och restaurangen i Stavanger. Han säger sig notera att en del kunder har uteblivit och att företag avbokat sina julbord, men någon kris är det ändå inte. Foto: Gustav Mårtensson
Champagne
I villan i Sandnes hindrar mörkret oss från att se utsikten som det kuperade landskapet bjuder på. Även om Anne Brit Berge också har fått lämna oljesektorn klarar sig paret. Hon har tillfälligt arbete på sjukhuset, han säger att han under konsultåren har kunnat lägga lite åt sidan.
Det känns ändå tungt att nästan dagligen vakna till nyheter om så och så många som fått gå. I tisdags meddelade till exempel statliga Statoil, det klart största företaget, att det erbjuder alla som varit anställda i över tjugo år frivilligt avgångs- vederlag. Det är första gången det sker.
Ändå anser Jarle Tverborgvik att utvecklingen på längre sikt är bra för branschen, för Stavanger och hela Norge. Det är faktiskt något som nästan alla som vi möter säger.
– Vi har suttit uppe på taket och druckit champagne. Jag tror det är sunt att vi får ner fötterna på jorden, menar han.
– Det är det här som Norge behövt.
Tverborgvik berättar om förhandlingar där han föreslagit ett arvode men arbetsgivaren frivilligt bjudit uppåt och om folk som byter jobb, inte till nya utmaningar utan framför allt för att få högre lön.
För dem som inte har välbetalda oljejobb har det kunnat vara svårt att klara sig, inte minst på bostadsmarknaden.
För hård broms
Hilde-Marit Rysst är ordförande för det norska oljefacket Safe. Hon säger att förbundet under toppåren varnade för att det gick för hårt i branschen och menar att oljebolagen delvis har sig själva att skylla.
En del av nedskärningarna är motiverade, medger hon. Men hon anser också att företagen drar för hårt i bromsen, och det utan kontroll – inte minst Statoil som enligt henne inledde vågen.
– De utnyttjar chansen nu, säger hon och anser att det låga oljepriset är ett svepskäl.
Fackordförande Hilde-Marit Rysst anser att bolagen i oljebranschen använder det låga oljepriset som svepskäl och skär ned för kraftigt. Hon menar att de själva har orsakat en del av krisen med alltför vidlyftiga investeringar. Foto: Gustav Mårtensson
Hon vill i stället se på prisutvecklingen på längre sikt och menar att företagen ska kunna klara av också dagens nivåer. Fortfarande är deras bidrag till den gemensamma kassan stor, 8 miljarder i veckan, påminner hon.
Rysst vill lyfta fram att oljenäringen påverkar hela Norge. Resorna till oljejobben är gratis, på grund av en politik som förts sedan de första fynden, och därför finns arbetarna i hela landet. En liten ort långt borta kan alltså också påverkas av minskade skatteintäkter.
Hon befarar att många av dem som nu tvingas söka sig bort från oljebranschen märker att det är bekvämt att komma hem till familjen på kvällen. Rytmen på en norsk sockel är annars två veckor ute och fyra veckor ledigt.
Utan att vi egentligen hinner fråga svarar hon själv på den kritik som ibland förekommer mot höga oljelöner.
Hon säger att en stor del av de högsta inkomsterna är ersättning för övertid som arbetsgivaren bett de anställda göra. Snittlönen för hennes medlemmar landar på 883 000 kronor, eller drygt 92 000 euro, per år.
Nya näringar
Gnistorna yr när Jakob Sievertsens svetsar på Randaberg Group som tillverkar stålkonstruktioner och bulksystem för framför allt oljeindustrin.
Kollegerna i verkstadshallen har blivit färre eftersom familjeföretaget har sagt upp trettio anställda. Kvar är nu hundra. Ove Simonsen är koncernchef och ägare och säger att han under sina trettiotre år i företaget inte har varit med om en liknande nedförsbacke.
Han håller med om att många företag har haft för många anställda och att kostnaderna skenat i väg. Då blir företagen också mer sårbara när det vänder nedåt, säger han.
– 2015 vill vi bara glömma så fort som möjligt.
Robert Kazmierczak i en av verkstadshallarna på Randaberg group. Av hans närmaste kolleger har en del fått gå och tempot är lugnare, men verksamheten ska utvidgas så att bolaget blir en mer heltäckande leverantör. Foto: Gustav Mårtensson
Kontoret är nybyggt och nya produktionsanläggningar ska komma till på tomten som har en lång djuphavskaj. Simonsen tänker investera sig igenom krisen.
– Vi är mer upptagna av att tänka framåt i stället för att gå in i hur djupt och illa allting är. Det blir inte bättre av det. Det är bättre att tänka nytt, säger han.
Avsikten är att bredda verksamheten och bli en mer komplett leverantör.
Ove Simonsen är styrelseordförande för Randaberg Group med bland annat oljeföretag som kunder. Han har tvingats säga upp anställda, men vill hellre titta framåt och gör nu investeringar i verksamheten. Huvudkontoret invid djuphavskajen vid Harestadvika är nytt. Foto: Gustav Mårtenson
Fler ben att stå på är vad Næringsforeningens direktör Harald Minge också talar för. Stavanger och Norge behöver oljan, men handelskammaren fokuserar samtidigt på andra sektorer.
– Högteknologi, förnybar energi, mat, it, räknar han upp.
Harald Minge på den lokala handelskammaren vill föra fram andra ben för Stavangerregionen, och Norge, att stå på. Foto: Gustav Mårtenson
Också han ser att de norska aktörerna genom krisen kan bli mer konkurrenskraftiga. Nu finns det dessutom arbetskraft som kan jobba med det han kallar omställningen.
I Norge börjar man också allt mer tala om vad som ska komma efter oljan, en inte outsinlig fossil resurs.