Forskare sågar klimatavtalet
Toppforskarna underkänner det klimatavtal som Parismötet förväntas godkänna. De säger att utkastet rentav är sämre än den fiaskotitulerade uppgörelsen i Köpenhamn 2009.
PARIS Det vetenskapliga samfundet underkänner det globala klimatavtal som är fem före klart. Fem klimatforskare uttryckte på en välbesökt presskonferens på fredagen sin oro för att det senaste utkastet leder till ett på tok för svagt avtal.
– För de fattiga, i synnerhet på södra halvklotet, den här texten någonting mellan farlig och dödlig. Texten är i själva verket svagare än den som godkändes i Köpenhamn, säger Kevin Anderson, direktör vid Tyndall Centre for Climate Change Research i Manchester.
Han och hans kolleger betonar att utkastet till Parisavtal inte är i linje med vad vetenskapen säger om klimatförändringen.
– Man definierar varken hur stora utsläppen får bli innan de börjar minska, eller när vändningen ska ske. I Köpenhamnsavtalet fanns flyg- och fartygstrafiken med, men nu har de kastat ut den, säger Anderson.
Han hänvisar till att Parisavtalets grundsten, intentionerna om nationella utsläppsminskningar (INDC), inte matchar tvågradersmålet, fastän länderna i Köpenhamn enades om att minska utsläppen så att temperaturen inte ökar med mer än 2 grader. Även om INDC-löftena, som delvis är villkorliga, implemeteras till fullo blir det åtminstone 2,7 grader varmare till slutet av århundradet.
– Och dessutom bygger en del INDC-löften på negativa utsläpp, säger Anderson.
Negativa utsläpp är tillsvidare fantasier, och förutsätter att man utvecklar teknik som antingen minskar solstrålningen eller suger upp koldioxid från atmosfären. Forskarna varnar för att grunda politiken på klimatmanipuleringstekniker som inte existerar eller vars biverkningar är okända.
Så vad borde man göra?
– Se till att avtalet blir konsekvent. Om man enas om ett temperaturmål på 1,5 eller 2 grader måste man också slå fast ett utsläppsmål som leder till den önskade temperaturutvecklingen. Och så måste man lyfta in flyg- och fartygstrafiken igen. Den står för lika mycket utsläpp som Storbritannien och Tyskland tillsammans, säger Anderson.
Direktör Johan Rockström från Stockholm Resilience Centre säger att politikerna är inne på ett farligt spår då de pratar om koldioxidneutralitet i avtalet. Det öppnar för att fortsätta släppa ut en hel del klimatgaser såvitt de kompenseras med skogsplanteringar eller negativa utsläpp.
– Eftersom INDC-löftena inte är i linje med tvågradersmålet behövs robusta uppdateringscykler, säger han.
Anderson säger att politikerna borde höja ribban för utsläppsmålen vartannat år. De överväger ändå att göra det med fem eller tio års mellanrum, och för u-ländernas del frivilligt.
Forskarna säger att 1,5-gradersmålet de facto skulle innebära att utsläppen måste börja minska redan 2020 (Kina som släpper ut mest siktar på en peak 2030). Här talar man om "overshoot" – ett begrepp som avser att man först släpper ut mer koldioxid än vad temperaturmålet tillåter, men senare klimatmanipulerar atmosfären och suger upp den extra koldioxiden tills man kommer ner på önskad nivå.
– Jag säger inte att den tekniken inte kan utvecklas, även om jag tycker att den borde nyttjas bara i yttersta nödfall, men jag frågar mig om det är ansvarsfullt att bygga klimatpolitiken på teknik som inte finns. Dessutom bortser man från att också en temporär gränsöverskridning kan utlösa oåterkalleliga fenomen, säger Kevin Anderson.
Låter man temperaturen stiga över 2 grader riskerar så mycket av permafrosten smälta att det frigörs stora mängder metan. Det kan driva upp temperaturen ytterligare, oberoende av om man senare lyckas suga upp en del koldioxid. Och det kan få andra följder:
– Till exempel Grönlands glaciärer skulle ganska säkert fortsätta smälta också efter att man lyckats minska koldioxidhalten, om man en gång gått över gränsen. Det vore högst ansvarslöst, rena hasardspelet, att slå in på en linje mellan 2 och 3 grader, säger Hans Joachim Schellnhuber som leder Potsdaminstitutet för klimatpåverkan.
Klimatpolitikens ständiga dilemma är att politikerna gärna talar om ambitiösa mål på lång sikt, men inte vågar ta beslut i linje med de målen på kortare sikt. Till exempel skulle det nu så populära 1,5-gradersmålet förutsätta att all fossil energi har fasats ut till 2050, i den rikare delen av världen betydligt tidigare, senast 2030. Ändå syns inga spår av det i avtalstexten.
– Oberoende av om de väljer 1,5 eller 2 grader bör klimatpolitiken bygga på biofysiska, icke-förhandlingsbara fakta. INDC-löftena måste vara i linje med avtalets mål, annars är avtalet meningslöst, säger Johan Rockström.
Forskarna drar sig för att göra politik, men de bjuder frikostigt på några riktlinjer som vilken politiker som helst kan ta till sig:
– Genast efter Parismötet borde alla länder staka ut en väg till nollutsläpp till 2050, säger Schellnhuber.
– De rika länderna borde sikta på 2030, tillägger Rockström.
– Ansvarsfördelningen är viktig. Minns att 10 procent av världens befolkning står för hälften av utsläppen, säger Anderson.