Därför jobbar klimatmötet övertid
Vi är extremt nära mållinjen, sade klimatmötesordföranden på torsdagskvällen. På fredagsmorgonen medgav han att avtalet dröjer till lördag. HBL.fi reder ut varför.
PARIS Det rådde ovisshet om processen på klimatmötet sent på torsdagskvällen. Mötesordföranden Laurent Fabius hade lovat ett nytt avtalsutkast till klockan 15. Tiden justerades först till 19, sedan till 21.
Dröjsmål är vardag på FN:s klimatmöten, men då man bara väntade på en "putsad" version av texten, och den dröjde så länge, ryktades det om att Fabius förhandlar bilateralt med de viktigaste parterna för att kunna presentera en text som alla kan godkänna utan ytterligare överläggningar.
Han lyckades inte riktigt. Sent på kvällen presenterade den franske utrikesministern ett slimmat, 27-sidigt dokument, men det innehöll fortfarande klamrar (inom vilka man skriver alternativa formuleringar som illustrerar de olösta meningsskiljaktigheterna). I den text Parismötet började jobba med fanns 1 609 klamrar, i onsdagens version 361 och i torsdagens 50.
– Vi är extremt nära mållinjen, sade Fabius sent på torsdagskvällen.
Vid midnatt vidhöll han fortfarande att Parisavtalet ska bli klart under fredagen, men när förhandlingarna pågick hela natten bekräftade han vad alla insett, att tidtabellen inte kommer att hålla:
– Jag kommer inte att presentera ett avtal på fredag kväll, som jag hade tänkt mig, men nog på lördag morgon. Det återstår mycket jobb, men det går framåt, sade han.
Så varför dröjer avtalet? Jo, för att parterna inte enats om nyckelfrågorna, säger klimatkonventionens generalsekreterare Christiana Figueres. Brasiliens miljöminister Izabella Teixeira säger visserligen att parterna är överens på ett politiskt plan – att det jobbiga är att översätta det politiska samförståndet till en torr text som illustrerar vad man egentligen enats om – men så enkelt är det knappast.
Det vimlar av byråkrater i Paris som på nolltid kan översätta normalt språk till obegriplig FN-jargong. Därför handlar det, som Figueres säger, snarast om att enas på politisk nivå. Då försvinner klamrarna.
Vilka är tvistefrågorna?
De sex viktigaste är differentieringen, pengarna, långtidsmålet, ambitionsnivån, transparensen samt "loss & damage" (FN-jargong för utvecklade länders skyldighet att kompensera för klimatskador och förluster). Vi benar ut dem i korthet:
• Differentieringen: Detta är nyckelfrågan som får många pusselbitar att falla på plats. EU och USA vill definitivt frångå tudelningen i i-länder som förpliktas till klimatåtgärder och u-länder som inte förpliktas till något. Kina och Indien hänvisar till klimatkonventionens stadgar från 1992 där skiljelinjen skrivits in, och de påtalar alla länders historiska ansvar för utsläppen. Frågan avgjordes egentligen till EU:s och USA:s fördel redan i Lima förra året, och dessutom bygger Parisavtalet på alla länders löften, men u-landsblocket sätter ändå emot.
• Pengarna: De utvecklade länderna har lovat att finansiera u-länderna med 100 miljarder dollar om året från 2020 så att dessa kan anpassa sig till klimatförändringen och minska sina egna utsläpp. Summan räcker ingenstans som sådan, men den ska frigöra biljoner i privat kapital. U-länderna hävdar att den offentliga finansieringen ökar för långsamt, att mycket av pengarna är lånemedel och att den privata sektorn inte viker nog pengar för anpassning. USA lovade i veckan fördubbla sin klimatfinansiering. U-länderna kräver att andra gör likadant.
• Långtidsmålet: Den globala medeltemperaturen vid slutet av seklet ska hejdas till max 2 grader över medeltemperaturen i slutet av 1800-talet. Det har man varit överens om i 20 år. De små östaterna som riskerar att översvämmas av 2 graders värmetillskott har länge talat för ett alternativt mål på 1,5 grader utan att någon lyssnat. Nu har de plötsligt över hälften av världens länder med sig, inklusive EU, USA och Kanada. På andra sidan finns Kina och Indien som inte vill minska sina utsläpp på ett bra tag än.
Fastän såväl miljörörelsen som flera stora företag och självaste påven yrkar på det, är ytterst få regeringar beredda att översätta temperaturmålet till ett konkret utsläppsmål. Oberoende av om man väljer 1,5 eller 2 grader förutsätter detta att nettoutsläppen når nollstrecket under andra hälften av det här seklet.
• Ambitionsnivån: Ländernas utsläppslöften till Parisavtalet matchar inte 2-gradersmålet (än mindre 1,5 grader). Även om löftena implementerades fullt ut väntas temperaturökningen skena i väg mot närmare 3 grader. Därför måste avtalets ambitionsnivå – ländernas bud – ses över på sikt. EU och USA är nu med på miljörörelsens krav på en första genomgång redan 2018, men Kina och Indien vill avvakta till 2024. Många u-länder vill att buden höjs i samband med femårskontrollerna men EU tänder inte på en ribbhöjning oftare än vart tionde år.
• Transparensen: EU och USA förutsätter att alla länder mäter och rapporterar sina utsläpp, och tillåter att detta kontrolleras externt. Kina är särskilt negativt mot insyn i den här så kallade MRV-processen.
• Loss & damage: Vissa låglänta öar och andra sårbara länder lider redan av klimatförändringen, som andra anses ha orsakat. Detta leder till misär och ökar flyktingströmmarna. Dessa länder vill att avtalet erkänner de utvecklade ländernas skyldighet att kompensera för skadorna och förlusterna. Här säger USA absolut nej, av skräck för att andra länder kunde stämma amerikanska företag och kräva kolossala skadeståndsersättningar.