Analys: Clownen blev mörkrets budbärare
Det var underhållande till en början. På ett perverst sätt roande. När Donald Trump i juni sköt startskottet för sin kampanj klev han in i ett utrymme där beteendet traditionellt följt vissa mönster värdiga ett presidentämbete.
Att en kandidat med Donald Trumps stjärnstatus klampade in och krossade konventionerna om vad man kan säga, och hur, var nytt och fascinerande. Att han inte hann igenom sitt första tal utan att förolämpa en hel nation, mexikanerna, var chockerande, men trots allt inte så allvarligt eftersom Trump bara hade ett marginellt stöd bland väljarna. Han var en clown vars bevakning den stora online-publikationen Huffington Post placerade bland underhållningen i stället för politiken. Och när Trumps väljarstöd steg snabbt sa alla experter unisont att hans popularitet var som ett "kort fräs i pannan" som man säger här i politikerjargongen.
I dag, fyra månader senare, har Trump steg för steg vadat in i djupare mörker alltmedan hans väljarstöd hållits på en konstant hög nivå. Med mindre än två månader kvar till det första primärvalet i Iowa är han fortfarande på topp i opinionsmätningarna, och hela Trump-sagan har förvandlats från roande till skrämmande.
Under sin nästan sex månader långa kampanj har Trump hånat, talat osanning och eggat upp amerikaner mot varandra. Han har beskyllt mexikaner för att vara våldtäktsmän och allmänt kriminella. Han har ifrågasatt den renommerade senatorn och före detta presidentkandidaten John McCains status som krigshjälte eftersom han "lät" sig fångas under Vietnamkriget. Han antydde att en kvinnlig debattledares tuffa frågor berodde på att hon hade mens.
I en annan intervju gjorde han narr av presidentkandidat Carly Fiorinas utseende och undrade hur någon över huvud taget kunde tänkas rösta på en kandidat med det ansiktet. Han har presenterat fabricerad statistik om svarta mäns våldsbenägenhet. Han säger sig ha sett på tv att tusentals muslimer samlades på gatorna i New Jersey för att fira tvillingtornens fall trots att det aldrig skedde och inget dylikt nyhetsmaterial existerar.
Han har offentligt hånat och imiterat kroppsspråket på en New York Times-journalist som lider av en muskelsjukdom och vars armar har begränsad rörlighet. Han har förespråkat en registrering av landets muslimer och nu till sist inreseförbud för alla muslimer.
Vad för slags människa gör sig skyldig till en sådan elakhet? En chauvinist? En rasist? En fascist? Han har kallats allt det de senaste dagarna här i USA.
Men mest är han en sjukligt narcissistisk och maktsugen egoist som fjärmats från allt vad vanlig mänsklighet heter. Han är en man som uppskattar styrka och kapacitet att överleva och vinna. Han gör affärer med muslimer, kineser och latinamerikaner. Han talar med högaktning om dem ifall de är hårda vinnare i affärsvärlden eller har makt och styrka vid förhandlingsbordet.
Han har ingenting emot kvinnor i sina styrelser om de är duktiga på sitt värv, det vill säga att göra Trump rikare, att expandera hans kungarike. Trump är inte en Ku Klux Klan-fantast med en önskan att klä sig i vit huva. Så länge hans välmåga är det gemensamma målet kvittar hudfärg eller religion.
Just nu är Trump mitt i en tävling som han inte vill förlora. Fortfarande är det höljt i dunkel för de flesta varför han ställer upp i valet. Är det för att maximera intresset för Donald Trump, mannen, varumärket, livet där show och verklighet blandas ihop i en symbiotisk pakt? Eller är det enbart för uppmärksamheten?
Det kvittar egentligen just nu. Det enda som är viktigt är att vinna och segerkonceptet har han hittat på det amerikanska samhällets andliga soptipp. Han utnyttjar legitima rädslor och känslor, som fruktan för terrorism och oron över den trygga vita medelklassens undergång.
Landets etniska karta håller på att målas om till någonting annat än föräldragenerationen kände igen. De samhällsekonomiska strukturerna ger inte längre en trygg utkomst i gengäld för ett hårt och hederligt dagsverke. Syndabockar behöver hittas och dem har Trump identifierat i Kina, Latinamerika och den muslimska världen. Han har plockat fram dem, pekat ut dem och svartmålat dem.
Där president Barack Obama, likt sin företrädare George W. Bush, varnade för en eskalerande motsättning mellan muslimer och resten av befolkningen i USA, valde Trump att kasta mera bränsle i brasan. Han är beredd att äventyra den samhällsfred som existerar i USA för sina egna snäva segersyften. Han är villig att locka fram mörkret i människor som är rädda och outbildade. Han gör det skrupellöst för att tillfredsställa sitt eget ego och sin omättliga aptit efter beundran och framgång.
För sitt land gör han det inte, annars skulle han inte presentera orealistiskt lätta lösningar på komplicerade problem, som förslaget att förbjuda muslimer att resa in i landet eller påståendet om att han ska få Mexiko att betala byggandet av en gränsmur mellan länderna. De är inte genomförbara idéer men de faller i god jord hos den del av befolkningen som behöver en måltavla för sin ångest.
Primärvalen sätter i gång i Iowa den första februari. Trump leder fortfarande stort, men hans seger är trots det allt annat än klar. Opinionsmätningar långt före valdagen är inte alltid pålitliga siare om utgången på själva valdagen.
När jag intervjuade republikaner för några månader sedan, tyckte de flesta om honom, hans budskap och stil, men de ansåg samtidigt honom vara för instabil för Vita huset. Den uppfattningen kan ännu komma att sänka hans siffror, men lita inte på det.