Permafrosten kan nå kärnavfallsgrottan
Kopparkapslar som riskerar att frätas sönder och lera som inte isolerar som tänkt hör till de frågor kring slutförvaring av kärnavfall forskare väckt i Sverige. Hos oss visar en färsk rapport att permafrosten kan nå ner till slutförvaret.
För några veckor sedan beviljade regeringen slutförvaringsbolaget Posiva tillstånd att börja bygga den grotta som ska förvara det högaktiva finländska kärnavfallet i tiotusentals år. Det innebär att Finland kan begrava sitt första kärnavfall om cirka sex år, om myndigheterna ger slutligt klartecken.
Strålsäkerhetscentralen Stuk har ändå bett Posiva om en utredning bland annat kring permafrostens och nya istiders inverkan på förvaringsgrottan.
Det efter att professor Matti Räsänen vid universitetet i Åbo i somras publicerade en forskningsrapport som visar att om marken fryser ända ner till det djup på omkring 420 meter där kärnavfallet ligger begravt kommer också leran som täcker förvaringskapslarna att frysa. När isen smälter riskerar leran att spricka, vilket kan innebära en skada på en av förvarets skyddsbarriärer.
- Det avfall Posiva ska slutförvara i Olkiluoto och SKB i Forsmark är högaktivt utbränt kärnbränsle. Det är det avfall som är det mest svårhanterliga och det måste isoleras i minst 100 000 år.
- I samband med slutförvaren byggs inkapslingsanläggningar för de radioaktiva kapslarna.
- Det finns forskningsrapporter som ifrågasätter huruvida kopparkapslarna kärnavfallet läggs i är tillräckligt hållbara.
- Drygt två tredjedelar av kärnavfallet uppkommer under kraftverkets drift. Då är det frågan om låg- och medelaktivt avfall.
- Det lågaktiva avfallet behöver ingen strålskärmning. Det kan därför transporteras och förvaras i vanliga containrar av stålplåt. Det medelaktiva avfallet måste däremot strålskärmas och gjutas in i behållare av betong eller stål vid kärnkraftverken. Förvaringstiden är minst 500 år.
Räsänen räknar med bara en istid under de närmaste 100 000 åren, medan Posiva i sina kalkyler har två istider.
– En istid ger permafrosten längre tid att breda ut sig, därför är det mycket sannolikt att den hinner nå djupare än slutförvarets 420 meter, säger Räsänen.
Förändrar grunden
Han och hans forskargrupp har visat att inlandsisens historia i Finland delvis är fel skriven. Den växtlighet man antagit att funnits då inlandsisen börjat breda ut sig har enligt Räsänen varit fel tolkad. Gruppen har använt en så kallad sekvensstratigrafisk metod för att få en helhetsbild av inlandsisens historia. Den innebär att djupa hål grävs i marken och avlagringar från istäcken studeras och jämförs i ett större område.
– Våra resultat förändrar själva grunden även för den forskning Posiva gjort i den här frågan, säger Räsänen.
Han har besökt Posivas forskare för att presentera sina resultat och det här är ett av de områden slutförvaringsbolaget nu måste uppdatera innan tillstånd att ta slutförvaret i användning söks. Det är klart att universitetets forskning måste tas på allvar, konstaterar professorn.
Samtidigt beklagar han att den fortsättning på forskningsprojektet som pågår framskrider långsamt.
– Vi kämpar också med finansieringen, säger Räsänen.
Han räknar med att klimatet blir kallare om ungefär 6 000 år och permafrosten kommer att drabba södra Finland om cirka 60 000–90 000 år. Landet täcks sedan av glaciärer i en ny istid.
Svensk domstolsprocess
I Sverige var det ursprungligen meningen att begrava det första kärnavfallet ungefär samtidigt som Finland begraver sitt. Men i stället pågår där nu en debatt om huruvida den valda slutförvaringsmetoden, densamma som här, faktiskt är trygg.
– Debatten förs i en begränsad grupp, det är inte så lätt att väcka intresse för de här frågorna hos oss heller, säger Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG.
Swahn konstaterar att det verkar som om den allmänna inställningen hos myndigheterna är att man hanterar problemen då de kommer. Frågetecken kring slutförvaret kan rätas ut under processens gång, innan något kärnavfall faktiskt begravs i berggrunden.
– Men det blir svårt att ändra besluten på målrakan, det ligger ju stora pengar i det här, konstaterar Swahn.
Processen när det gäller att godkänna bygget av ett slutförvar för kärnavfallet är en annan i Sverige än i Finland och just nu är det Miljödomstolen som ska avgöra om det ansökningsmaterial som Posivas svenska motsvarighet Svensk kärnbränslehantering, SKB, tagit fram är tillräckligt eller om det behöver kompletteras. I Sverige fungerar miljölagarna parallellt med strål- och kärnsäkerhetslagarna.
Olika berggrund
Beroende på vilket beslutet blir kan frågan dra ut flera år på tiden. Även i Sverige är det regeringen som har sista ordet, så när alla juridiska processer är klara blir frågan politisk.
Trots att likheterna mellan Finland och Sverige är stora då det gäller slutförvaringen så finns det också en hel del skillnader, speciellt då det gäller de orter där man bygger förvaringsgrottorna. Berggrunden i Olkiluoto är inte precis likadan som berggrunden i svenska Forsmark. Det betyder att eventuella framtida problem också är av lite olika art.
– Kopparkorrosionen är definitivt det största problemet i båda länderna, om de kopparkapslar kärnavfallet är inneslutet i fräts sönder mycket snabbare än tänkt måste det åtgärdas, säger Swahn.
Men i Sverige uttrycker forskare nu oro för att den betonitlera som ska täcka kapslarna inte håller tätt. Berggrunden i Forsmark är så torr att det finns risk för att leran inte sväller jämnt och att det kanske uppstår sprickor i den på sikt. I Olkiluoto är berggrunden däremot blöt, så motsvarande frågetecken finns inte här.